Tack

De senaste veckorna har det återigen stormat på Dobbeforumet, och det som börjar som en tråd i ett ämne utmynnar alltför oftast i att jag, Gossip, Kanonen eller min uppfödare hamnar i skottlinjen.

Häromdagen fick Anders nog. Under våra 10 år tillsammans har jag sett Anders arg högst 5 gånger. Min man är en lugn, sympatisk och mycket älskvärd människa. Alla gillar Anders. Och jag älskar honom. Men häromdagen brann det ordentligt och efter vår gemensamma middag låste min kära sambo in sig i datorrummet i flera timmar.

Timmarna i rummet utmynnade i det här inlägget:

http://dobbeforum.hemsida.net/forum/forum_posts.asp?TID=2565


Vi har aldrig fått något gratis, vi har alltid haft ögonen på oss, vi har alltid jobbat hårt, varit hjälpsamma, ställt upp gratis på utställningar, för SDK, Lo't, RM'et, vi har gett av vår tid och våra pengar, vi har sponsrat på tävlingar, städat, kånkat på grejer. Aldrig har vi bett om något annat än att få vara vanliga hundägare som får tävla i lugn och ro utan att hela tiden bli betygsatta.

Madelenes inlägg sammanfattar det hela så bra, jag kunde inte ha skrivit det bättre själv:

"Det som jag tror att vi glömmer bort eller inte kan sätta oss in i är den ständiga kritiken;

Att veta att varje gång man tävlar, visar sig bland dobermannmänniskor på utställning* så finns risken att när man kommer hem, oavsett vinst eller förlust, så står det skit om en på forumet eller på nån hemsida. Vid vinst så är det fel för att ni känner domaren och hunden var inte en värdig vinnare. När ni inte kammat hem vinsten så är det rätt åt er och alla borde inse att er hund kanske inte är så snygg som ni tror och därmed bevisas att ni inte borde ha vunnit förra gången då när ni kände domaren.

Åker ni på en utställning så finns det fel på det, väljer ni att avstå ja då är det också fel.

När Uno dog blossade det till och med upp och jag kan inte ens föreställa mig hur det känns att just förlora sin vän och samtidigt känna hatflåset i nacken.

Nu när jag börjat tävla så smått och allt kanske inte går perfekt, vilken ångest att då behöva komma hem, sätta på datorn och få läsa hur kass man är bakom illa dold ironi. Är det NÅGON annan i Sverige som tävlar eller ställer ut på de villkoren med sin dobermann? Jag tror inte det ."

Iom Anders inlägg och alla stöttande kommentarer så hoppas jag nu att vi får vara ifred en gång för alla.

Tillsist vill jag rikta ett STORT TACK till alla som öppet visat sin sympati och för visad medkänsla när vi nu än en gång hamnade i skottlinjen utan att förtjäna det. TACK.

Vi ber som sagt var inte om mycket, bara om att bli lämnade ifred. Det är det enda vi ber om...

Nu väntar några dagars hundträning i Hudik.

Kram