onsdag, maj 13, 2015

Farväl världens bästa Tjorven

 
Köpenhamns Junior Vinnare 2014 Norsk Junior Vinnare 2014 Nordisk Junior Vinnare 2014
Jean Dark Timeless 2013 06 02- 2015 01 29

Tiden läker alla sår. Så heter det så fint. Men tiden läker inte alla sår. Hjärtan som brister läker ihop igen. Jag vet det. Men de förblir ärrade, skadorna är för stora och de kommer aldrig mer att bli detsamma igen. Att förlora en ung hund så plötsligt som vi förlorade Tjorven är det absolut värsta som har hänt mig under mina 24 år med dobermann.

En ung hunds lungor ska inte fyllas av lymfvätska för att sedan spricka och börja läcka luft. En ung hund ska leva inte dö.

Det började med en liten andfåddhet, en fjäderlätt flämtning som höll i sig ett par sekunder för länge för att jag skulle tycka att det var normalt. Vi var på långpromenad. Tjorven höll sig vid mig. Som vanligt var hon alltid vid min sida. Hon sprang lite med Rulle och så kom den. En liten flämtning, Tjorven sänkte huvudet och så försökte hon få luft. Lika snabbt som flämtningen uppenbarade sig lika snabbt försvann den. Men jag såg att något var fel. Men aldrig trodde jag att vi 24 timmar senare skulle vara tvungna att ta farväl av det käraste i våra liv. Tanken fanns inte, Tjorven var alldeles för pigg och ung för att så smärtsamt snabbt försvinna ur mina armar.

"Men Ammi, vi köper en tävlinghund till" sa Anders den där dagen i maj för två år sedan när jag grät över Rulles skadade ben och en framtid som inte blev som vi tänkt oss. Gossip var pensionär och Rulle skulle aldrig hålla för en elitsatsning. Det finns inte många saker i livet som jag tycker så mycket om som att träna och tävla med hund. Det finns andra saker i livet än hund. Men för oss betyder hundarna massor. Hundarna tillför glädje och en känsla av samhörighet i våra liv.

Så blev det då bestämt att vi skulle köpa en tredje hund. Och plötsligt blev det så mycket lättare att andas.

Med Tjorven blev allt som hade med hund att göra så mycket lättare. Rulles skador, Gossips ålderdom. Hon var motvikten som vägde upp allt det tunga. Med henne i mitt liv så orkade jag med det svåra och jobbiga. För det är tungt att ha en skadad hund, även om Rulle lever ett bra liv nu så kräver han mycket. Man måste tänka på hans ben i alla lägen, och det tar mycket tid att ägna sig åt hans skador. Men med Tjorven i mitt liv så orkade jag. Det blev jämvikt i livet och glädjen över att ha hund kom tillbaka igen.

Allt blev lättare med henne i mitt liv. Och finns det något som jag är tacksam över är att jag uppskattade henne lika mycket då som jag gör nu. Varje dag av hennes liv så sa jag att hon var min perfekta hund. Hon var av perfekt storlek (64 cm) och perfekt vikt (30 kg), hon var perfekt följsam, hon var perfekt att jobba med, tyst, koncentrerad och en kanonduktig spårhund, hon höll sig nära oss på våra långpromenader, hon var en perfekt soffakompis. Hon var min. Hon hade valt mig till sin människa och hon var min. Bara det var perfekt nog. Det kändes som om hon var hunden jag väntat på i alla år. Hon var hunden jag väntat på alla dessa år. Nu fanns inga prestationskrav, bara glädje och lycka framför oss.

Mitt hjärta som lidit så svåra förluster under de senaste åren kapitulerade totalt. Jag älskade henne precis som hon var och när 2014 övergick till 2015 så skulle allt det roliga börja. Jag hann tom säga till Anders att i år ska vi njuta, glöm inte bort att vi ska njuta, så kul vi ska ha i år. Almanackan var fylld av kommande bruks- och lydnadstävlingar, utlandsresor och jakten på fler CACIB's. Korningar, MH'n, hd-röntgen. Allt stod i almanackan. Den almanackan fick Anders slänga när Tjorven dog. Jag stod inte ut med att se allt vi förlorade när hon försvann.

Tio över tre på eftermiddagen den 29 januari ringde telefonen. Jag var helt övertygad om att veterinären skulle be oss att hämta hem henne nu. Att Tjorven bara var förkyld på sin höjd, hjärtat var ultraljudat tidigare på dagen och såg bra ut, inget annat fanns det väl att vara rädd för tänkte jag. Tio  över tre när jag svarade i telefonen så trodde jag fortfarande att vi skulle få hem henne. Kvart över tre låg jag i en hög på hallgolvet och bara skrek.

När veterinären började prata bad jag henne vänta ett tag så att jag kunde hitta papper och penna. "Mycket dålig prognos" "Chylothorax" "Man vet inte anledningen till varför vissa hundar drabbas" "Hon har slangar i lungorna, vi tömmer lungorna regelbundet" "Jag har under min tid som veterinär aldrig sett en dobermann råka ut för det här" "Den närmaste timman är kritisk, fylls lungorna på med lymfkörtelvätska i samma takt som tidigare finns det inget att göra".

En A4 sida antecknade jag medans jag med helt normal röst frågade frågor. När sidan tog slut sa jag helt lugnt: Snälla säg att du bara skojar. Jag hörde veterinären säga: Ursäkta? Och mig själv replikera lika lugnt: Jag orkar inte med det här, snälla säg att du ljuger.

Sen började jag skrika. Jag skrek rakt ut. Jag skrek HJÄLP MIG NÅGON, SNÄLLA HJÄLP MIG. Hjälp mig, hjälp mig, hjälp mig. Veterinären försökte förstå om Anders var hemma eller inte, men jag kunde inte svara. Jag bara skrek. Efteråt har jag förstått att jag hamnade i chock.

När Anders kom hem från långpromenaden med Gossip och Rulle så låg jag på hallgolvet ihopkrupen och bara skrek på hjälp. Jag kunde inte röra mig och allt blev bara svart.

Några timmar senare åkte vi upp till Tjorven för att ta farväl av henne. Vi satt hos henne väldig länge, hon var medtagen men lycklig över att se oss. Vi satt på golvet med henne mellan oss, hela tiden berättade jag för henne hur mycket vi älskade henne. Hur jag älskat henne från det att hon föddes och hur mycket jag älskade henne nu. Varje dag av din tid här på jorden älskade vi dig Tjorven, jag hoppas så att du kände det. Jag hoppas att du tog med dig det när du for till himlen. Vi älskar dig Tjoven, och jag saknar dig varje dag. Fortfarande så gråter jag varje dag för jag saknar dig. Jag kommer alltid att sakna dig.

När hon slutade andas så försvann en bit av mig. En bit jag aldrig får åter. Det var en sån fruktansvärd chock att på några få timmar gå från en lysande framtid till en fylld av mörker.

Tjorven var min hund. Hon valde mig till sin människa. När jag åt låg hon vid mina fötter. När jag badade så kände jag hennes blick ifrån hallen. Hon var alltid vid min sida. Jag älskade att ha henne där.

Tjorven var min bästa vän. Min solstråle som fick mig att orka när det var svårt. När hon försvann så gick mitt hjärta i tusen bitar och det blir aldrig sig likt igen. Det är svårt att mista en ung hund, jag blir ständigt påmind om vår stora förlust när kullsyskonen tävlar eller fyller år. Jag har stenkoll på 2-årsdagen och det närmar sig smärtsamt snabbt. Jag ber alla er med kullsyskon om ursäkt om jag inte orkar gratulera er varje gång, jag är glad för er skull men det gör så ont i mig.

Tiden läker alla sår heter det så fint. Tiden lär en att leva med ens förlust skulle jag vilja säga. Såren läker, men ärren finns kvar. Och för min del så blev skadorna på mitt hjärta så stora så jag behöver tid att få ihop skärvorna igen. Ärren efter Tjorvens förlust kommer jag alltid att få bära med mig.

Jeanett och Felicia, tack för världens bästa hund. Hon var så vacker, både på ut- och insidan. Vi är så tacksamma för att hon blev vår.

Tjorven, älskade hund. Tre och en halv månad har gått sedan du försvann. Varje dag saknar jag dig.. Jag känner dig fortfarande vid min sida. Du ligger bredvid mig i soffan. Jag känner din andedräkt, jag ser dig på våra promenader. Jag känner dig Tjorven. Från det att du föddes till att du dog så älskade jag dig. Jag älskar dig. Vi älskar dig. Vi kommer alltid att älska dig.

Älskade änglahund. Du fattas oss.


SDV ungh-13 Jean Dark Rare Gold
C.I.E C.I.B VICE WORLD WINNER -10 VDH CH SE & NO & FIN & DK & NORD & INTUCH LP II SDV UNGH-06 NEUMUNSTER JGDSGR -06 SPH III Jean Dark Gossip
KBH JV-14 NO JV-14 NORD JV-14 Jean Dark Timeless

December 2014