Rasmästerskapen 2009

Inför årets Rasmästerskap så var förutsättningarna för en eventuell bruksuppflyttning allt annat än bra. Och med tanke på vad som krävs för en uppflyttning ur högre så fanns det inte på min världskarta att vi skulle upp i elit just den här helgen.

1. Vi hade lagt 1 (!!!) spår åt Gossip under sommaren.
2. Vi hade tränat upplet 4 gånger under samma period.
3. Lydnadsmässigt hade vi kört ett 15-tal pass under en tvåveckorsperiod.
4. Gossip hade inte legat plats med andra på ett halvår.
5. Inte heller hade vi haft möjlighet att ha en annan skytt bakom henne än Anders.

Ja, ni ser ju hur man INTE ska göra för att förbereda sin hund på bästa sätt. Som Ammi...

För vår del började RM'et med en sista start i LKL II. Trots att domaren inte riktigt hade koll på reglerna i klassen, och trots att han var stenhård med sina poäng, så höll vår trend i sig. Resultat = Ett förstapris och en förstaplacering av åtta startande. Av fem starter har vi nu fem förstapris, fyra förstaplaceringar och en andraplacering.

Jag kan med gott samvete säga att vi inte tränat inför den här tävlingen, jag orkade bara inte få ihop allt till trean och ist för att ha ont i magen av prestationsångest så körde vi på gammal vana. Och jag skäms inte ett dugg för att mitt val, snarare så känner jag mig glad över att jag gjorde såhär. Skönt. Dutti Gos genomförde tävlingen trots minimalt med träning och i stekande hetta. Det var över 30 grader på appellplan och hundarna var tappra som få som ställde upp på våra cirkuskonster :)

Grattis till alla andra som var nöjda med sina resultat, det var många duktiga dobbisar som visade framfötterna i alla fyra klasserna. Hurra!

Efter en sen kväll där tävlingarna inte var slut förrens vid 22-tiden så fick vi tyvärr tacka nej till ett trevligt middagssällskap (trötta) för att slänga oss i sängen och försöka få oss några timmars sömn i ett tropiskt hett hotellrum. Uh, så varmt det var. Men hur det än var så blev det morgon och det bar iväg till klubben igen. Utan fjärilar i magen och utan något mer i tankarna än att försöka ta oss ur rutan.

När den korta samlingen i klubbstugan var avklarad så for vi iväg ut i spårmarkerna där jag såg till att sniffa ordentligt med astmamedicin och värma upp innan spårstarten. Och tur var väl det för spåret var det tuffaste och svåraste som jag har gått. Alla kategorier.

Det började med att jag fastnade i ett hål i upptagsrutan (mossa och stenar om vartannat), och slutade med att vi 22 minuter senare hade galopperat upp och ner i den mest kuperade spårskog jag någonsin har skådat. På två ställen sluttade det så brant nerför så att jag fick hålla mig i träden när jag gick ner. Och mitt i allt stod Gos med en nyligen upphittad spårpinne och krävde kamp och godis. Herra Jumala! :))

Pinne efter pinne plockades in och Gossip var otroligt spårsäker. Hon såg väldigt glad ut när hon spårade på i full fart. Två korta vattenpauser hann vi med och plötsligt kände jag att jackfickan putade rätt så ordentligt av alla spårpinnar som låg där. Hjälp, det här gick ju bra.

Gos tuffade på och vips kom hon in med slutapporten. Eftersom jag inte hade koll på hur mycket tid vi förbrukat i skogen så vrålade jag "Vi är FRAMME!!!" så att det hördes ända till Örebro tror jag. Och när svaret från spårmottagaren "Ja, jag hör det :)" kom så brast det totalt för mig. Jag ömsom grät, skrattade och pussade på Gos som bara ville leka. Vilket spår, vilken hund och vilken känsla! Det enda jag fick fram var "Duktiga Duktiga Duktiga Gossipen", allt medans Gos hoppade framför mig, pigg som en pelikan och totalt oförstående till vad det var som var så himla duktigt gjort. Hon hade ju bara haft kul :).

Efter en liten paus tog vi oss sakta uppåt mot bilarna igen och Gossip fick springa lös till sin älskade husse som nog var mer nervös än vad jag var. Det är alltid värre att sitta i bilen och vänta. Ni kan ju tänka er hans glädje när den bruna Kängurun uppenbarade sig med en glatt leende Ammi på släptåg. En varm kram blev min belöning när vi väl kom fram. Så härligt och helt ofattbart att vi hade klarat dagens första uppgift.

Snabbt gjorde vi plats åt Gos i baksätet så att hon fick maximalt med vila tills det var dags för uppletet. Jag log hela vägen till klubben :)

Efter en kort vila vid klubbstugan så bar det då iväg mot uppletsrutan. Strax innan så mötte jag Camilla som nog var lite sugen på att följa med upp och kolla på oss men jag fick henne att avstå med orden "Vi kommer bara att nolla momentet, så stanna här nere du".

Föga visste väl jag att Gossip skulle hämta alla fyra föremålen....

Väl på plats möttes vi av en överlycklig Anna med Biz som lyckats få ihop kanonpoäng på uppletet. Något som inte direkt minskade min nervositet (inför det här momentet var jag lite pirrig i magen). Men nu fanns det ingen återvändo utan det var bara att köra. En liten publik stod vid rutan och där ställde sig även Anders.

Eftersom det knappt blåste så klev jag helt sonika ut i vänsterkanten och började skicka där. Och döm av min förvåning då det första skicket resulterade i ett föremål in! Ups. Andra skicket = ett föremål till. Hurra tänkte jag, en femma :).

Sedan följde några tomskick och ett stopp, men jag peppade hela tiden på Gos med orden "Det finns fler skojsar därute, leta!". Och hon letade. Vips så hittade hon sak nummer tre som hon glatt kom in med och släppte framför Anders fötter :). Ups x 2 :)). Tre föremål var helt fantastiskt men med tid kvar så var det ju bara att leta på. Och precis när tävlingsledaren sa att det var 1 minut kvar så fick Gos korn på det fjärde föremålet och bar in det. Helt otroligt!!!

Jag var så glad så att när domarna frågade om jag ville höra betyget så svarade jag "Nej" och tänkte gå. Men så kom jag på att det kanske var bra att stanna kvar. Virrigare och gladare förare får man nog leta efter. Betyg 7,5 och 8 blev det och jag FLÖG ut ur skogen, lycklig som en tok. Hjälp så glad jag var :).

Nu väntade återigen lite vila i skuggan för både hund och förare. Jag hann tom somna en liten stund där jag låg i bilen, lyckligt lyssnandes på en snarkande Gossip :).

Inför platsen så var jag lugn, men eftersom det tog lite tid för domarna att samlas så hann jag bli nervös. Gos låg jättefint, dock med en liten gäspning på slutet. Men vad gjorde väl det - betyg 10!!!

Nu började jag få vittring på uppflyttningen och lusläste därför lydnadskoefficienterna. Vi hade råd att nolla ett moment på lydnaden men inte mer. Pressen ökade, men det får mig bara att fokusera ännu mer. Lydnaden har jag koll på. Oftast :).

När högrehunden nummer två gick in på planen så hämtade jag Gossip för en kort liten uppvärmning i skuggan bredvid planen. Och jag kände att det här nog kunde gå vägen, Gossip kändes mycket pigg och verkade inte ett dugg berörd av värmen. En sista genomgång av det fria följet, en puss på Gossip's hjässa med orden "Nu kör vi så det ryker" och sen gick vi in.

Fria följet kändes fantastiskt fint, inkallningen helt ok, framåtsändandet funkade åt ena hållet (dock med lite för hög fart) och någonstans däremellan vinkade jag till publiken för att säga att jag hade det bra därute på planen. Jag var mitt uppe i ett lyckorus :).

Krypet funkade, skallet likaså, sen kom Gos favoritmoment tungapportering, momentet renderade i betyg 10 och vips var det bara hoppet kvar. Att vara inne med Gossip på lydnadsplanen kräver koncentration till max och jag hann tänka "Håll ihop hunden nu Ammi" innan det var dags att ställa upp framför hindret. Själva momentet gick som i slowmotion för mig. Gos hoppade ut......satte sig.... och hoppade tillbaka. Betyg 10 igen!

NU fick Gossip ÄNTLIGEN hoppa på mig, hon fick hoppa, jag hoppade, vi hoppade tillsammans ut från planen och jag kände att det här hade gått vägen. Hur bra det hade gått det visste jag inte då, men jag kände att vi klarat det. En nolla hade vi råd med och nu kunde jag bara hoppas på kanonpoäng på resten.

När vi kom ut från planen så strömmade folk till oss för att gratulera till en fantastisk lydnad. Det visade sig att betygen varit precis så bra om jag hoppats på. 2 sjuor, en nolla, resten högt som tusan med 9,5 på fria följet från båda domarna, 10-8 på inkallningen, 0 på framåtsändandet, 7 på skallet och krypet, 10 på tungen och 10 på hoppet. Helt galna poäng att prestera i värmen och jag var så glad :).

Nu följde en lång väntan på resultaten, även om jag och Anders räknat ut att det nog gått vägen så fick jag tokfnatt när resultatlistan uppdaterades. Jag hoppade, tjoade, lyckoruset var starkt och jag kunde inte sluta skratta. Jag kunde inte sluta skratta eftersom det som precis hade hänt var helt osannolikt. Vi hade trots lite träning presterat vårt bästa på tävling och klarat en uppflyttning till ELITKLASS SPÅR!!!! Elitklass spår.....

Nu börjar allvaret. Och vi ska träna massor, vi börjar stenhårt med ett helgläger hos Gun-Britt och fortsätter sedan med träningspass i Tierp och hemmavid. Vi har två otroligt duktiga instruktörer som tror på oss och det ger iaf mig lite extra råg i ryggen. Det ska bli så kul att få se vart vår resa leder. Elit here we come!

STORT GRATTIS till årets Svenska Dobermannn Vinnare i lydnad: Ylva och Vilja

GRATTIS till alla som genomförde lydnadstävlingarna och som är nöjda med sina resultat. Vi är speciellt stolta över Anette & Totte!

STORT GRATTIS till alla uppflyttade och godkända bruks- och IPO-ekipage, Maja & Selma, Madde & Åska, Mia & Puma, Åsa & Vilde, Bettan & Ziz, Anna & Biz mfl. Och kramar till Camilla och Tyson som debuterade i lägre på RM'et. You rule!

Tack Anders för all stöttning nu och då, now and forever. Tack Camilla och Mia som peppar oss att träna vidare mot nya mål. Tack alla som kramat och gratulerat oss på plats, i gästboken, via mess och mail. Och sist men inte minst - tack Jeanett som gav oss den ultimata hunden - både snygg och smart, "Bitklumpen" växte upp och blev en svan på alla sätt och vis :).

Gossip aka Bitklumpen (döpt av Sofia, då 5 år)