Störnings- och stadgeträning

Oftast när jag tränar så kör jag varje hund för sig, men kvällens lydnadsträning genomfördes med två hundar på planen samtidigt. Mycket intressant, man får bra hörsamhet tillika störnings- och stadgeträning. 

Idag gick vi först en kort promenad och gjorde Gossips sjukgymnastik (Rulle hängde med på den också ;)) innan vi drog igång lydnadspasset.

Jag började med en platsliggning, då hade jag min fulla uppmärksamhet på Rulle och genomförde hans platsliggning tävlingsmässigt. Gossip ligger så stabilt så hon är en bra platsliggningskompis och henne kan man bara lägga ner och glömma ;). Idag kom vi upp i ca 2 minuter innan jag gick tillbaka till Rulle.



Det är bra med en trygg kompis under platsliggningen

Under tiden som Rulle körde sitt första lydnadspass så fick Gossip sitta upp och vi använde oss av henne som störning. Rulle fick gå nära nära, runt och vi genomförde vändningar på stället precis framför henne. Vi var inte mer än 0,5-1 m ifrån henne under de här övningarna och både Rulle och Gossip skötte sig jättefint! Rulle hade full fokus på mig och brydde sig inte om storasyster överhuvudtaget.



Rulle ligger lugnt och fint medans Gossip kör fot



Så nu kör vi säger Gossip

Sedan bytte jag hund. Rulle fick ligga ner plats medans jag och Gossip gick framför och runt honom. Här höll jag ut en liten bit mer, vi var kanske på 2 m avstånd från honom. Jag fick en kroppsvändning på honom när vi gick bakom första gången, men det rättade jag till och så gjorde vi om övningen igen. Den här gången låg han blixtstilla och fick såklart massor med beröm. Duktig hund!

Rulle fick avsluta med att träna kryp, sitt upp från plats och rumpkontroll. Hundarna hade en härlig attityd hela tiden och vår gammelsmurf Gos lös som en sol när vi gick tillbaka till bilen :).



Nu är vi jättenöjda och kan åka hem ;)

Även om man inte själv äger två hundar så kan man be en träningskompis om hjälp och sedan låta hundarna turas om att träna lydnad. Fin motivationsövning om inte annat :)

Må så gott!

Det här med inlärning

Jag har tänkt på en sak. Eller rättare sagt observerat det här i vår vardag. Hur snabbt och enkelt hundar lär sig när det är något som de tjänar på. Jag har alltid hävdat att en hund aldrig jobbar gratis, och att lönen, dvs belöningen, är olika för vilket moment den utför. Om lönen har en tillräcklig stor dragningskraft så lär sig hundar blixtsnabbt. Och lönen kan vara allt ifrån kamplek, godis, social lek, ett bra, ett tjohoo, och så vidare.

Ta vår unge virvelvind som exempel. Han kan många saker som jag definitivt inte har lärt honom.

En färdighet som han själv har skaffat sig är att öppna dörrar. Himla praktiskt tycker Rulle som kan gå ut på tomten när han vill. Och matte får hicka varje gång när upptäcker att DET STÅR EN OKÄND HUND PÅ VÅR ALTAN för att sekunden senare känna att det drar ovanligt mycket i köket idag. Igen. Vad vinner han på det här? Jo, han vill ut och ut ska han och då får man fixa det själv.

 Gossip sover i sängen, hon vägrar att flytta ner på golvet, vi har försökt med sköna biabäddar, hundsängar och diverse madrasser. Det spelar ingen roll, hon ska sova emellan mig och Anders punkt.himla.slut. Så när Rulle skulle flytta hem till oss så var både jag och husse rörande överens om att valpen ska lära sig att ligga i sin bädd. På golvet. Inte i sängen emellan oss. Big no no.

Så kom valpen hem, och efter långa fartfyllda dagar lärde han sig att sova i sin kompostgallerhage bredvid sängen. Jättenöjd och glad låg han där och sov. Rulle sa till när han behövde gå ut men i övrigt reflekterade han inte över att hans sovplats, mysig och go, låg vid sidan av sängen och inte i sängen.



Liten Rulle Gull

Det här gick jättebra tills Rulle blev lite äldre. Då började han plötsligt flytta på gallret och ta sig ut i huset på egen hand. Vi försökte förklara att kompostgaller är läskiga, de skramlar, vi band fast gallret i en byrå, vi ställde för en stol, när stolen inte räckte till så fyllde vi den med tunga saker. Det spelade ingen roll hur vi gjorde, Rulle puttade ändå bort det som stod för och vips så var han ute. Han är aldrig hysterisk när han ska ta sig ut utan det handlade bara om att världen utanför var mer spännande.Solen värmer starkare i vardagsrummet och sömnen är djupare i soffan. Och det som stod i vägen skulle bort för han skulle fram.

Så vi har gett upp kompostgallret, numera sover Rulle nästan hela natten i sovrummet, fortfarande på golvet, för att vid fem/sex-snåret nyvaket yrslig stappla ut i vardagsrummet och lägga sig i en solfläck. Eller soffan. Han är jättenöjd med det. Och vi också eftersom vi inte har två hundar i sängen, utan en i vardagsrummet och en i sängen  ;). Helt ok.

Det här kan vara värt att tänka på när man tränar hund, vad har du att erbjuda din hund och hur gärna vill den ha det du erbjuder? I momentinlärningen är det oftast det enkla raka som är det rätta, dvs att inte krångla till det med konstiga dubbelkommandon/hjälper. Det lönar sig ofta att tänka till lite extra just under inlärningen.



Stör mig inte jag sover

Hopplöst förälskad

My love

Det är väl ingen som har undgått att jag är hopplöst förälskad i Rulle. Sådär pirrigt rosaglasögon på förälskad. Kroppen blir helt varm av kärlek när jag ser på honom.

Rulle Livsnjutaren

Jag vet inte vad det är. Från första stund har det bara känts "rätt". Det var aldrig någon tvekan om att det var just han i som skulle flytta hem till oss. Redan som liten utmärkte han sig. Det fanns aldrig någon annan än han. Som jag skrivit förut så skulle det kunna växa ut en puckel på ryggen, ett extra horn i pannan på honom, han skulle kunna vara trebent, flerfärgad, eller aldrig bli champion. Det spelar ingen roll.


En stor själ i en liten kropp

Bestämd blick redan som pygmé

Det är inte hans utsida som väcker min kärlek utan hans otroliga personlighet, hans "nu tar vi för oss av livet" attityd, hans framåtanda. Han tar mycket plats...

Egentligen är han en rätt jobbig typ.

Ta idag tex. En helt vanlig dag på Solinge. Fylld med aktiviteter och långa promenader. Ändå har Rulle hunnit med att släpa ut hallmattan på gräsmattan, bita sönder en blomma, platta till Ior, skälla vid staketet (på vad vet bara han).

Han har rullat in sig i vardagsrumsmattan, tuggat på den, och legat på rygg och gjort björnljud av högsta klass. Han har retat Gossip, snott min vattenflaska, bitit sönder en bunke, stått i hallen och slagit på elementet. Just det här med elementet betyder att han är törstig och behöver gå ut och dricka på framsidan, han dricker INTE ur vattenskålen inomhus.

Rulle har kampat med hängmattan, pallat äpplen ur träden, lekt hockeymålvakt när Mjau Mjau ville gå in (dvs hindrat henne från att nå ytterdörren). Jag har jagat honom, sagt nej så många gånger så jag tappat räkningen, lett honom i rätt riktning, berömt när han gjort rätt, fyat när han gjort bus. Jag är utmattad....

Stackars Gossip, hennes lillebror är av den mer energiska typen. Numera är hon rena ängeln jämfört med RaketRulle. Vår fina busGossip.

Nu kan man ju lätt tro att Rulle varken får uppfostran eller motion, men det kan jag meddela er att han får. Efter att ha fostrat fyra egna dobbisar borde vi ha rutin på det här, och det har vi, men Rulle är uppfinningsrik och nyfiken som få. Han tar inte ett nej i första taget han inte!

Rulle är explosiv, han är kvick, snabb på att lära sig, arbetsglad, gillar när det går fort och han är både förarvek och i övriga situationer stenhård när han vill ha sin vilja igenom. Det går inte att skrämma honom, hittills har vi inte råkat på något som skrämt honom så värst, visst har han tittat lite extra någon gång, men alltid har han, utan hjälp, gått fram själv för att lösa situationen.



Det har blivit en sport för oss att försöka hitta saker som Rulle kanske tycker är konstiga.
Den här "grisen" tyckte han var helt normal....?!

Allt det här "jobbiga" kommer att vara en enorm tillgång när vi börjar tävla.

GulleRulle älskar sig själv, mig, husse, Gossip och alla våra katter. Han älskar människor, att kampa, att jobba, spåra, söka och springa. Rulle är livsglädjen personifierad. I någon annans händer hade han säkert varit en väldigt jobbig typ, han tar för sig av livet med en självklar pondus.

Jag älskar honom så att jag nästan går sönder, minsta lilla skråma på hans kropp kollas upp med lupp och jag vågar inte ens tänka tanken på hur jag skulle reagera om han blir sjuk.

Jag gillar hans päls, den är så len, hans kropp är babymjuk, jag älskar sättet han visar sin glädje på när vi tränar, han ler med hela kroppen, trycker sig mot mina ben, hela han pratar med mig. Jag förstår honom.
När kvällen kommer är jag helt slut, ibland så slut så jag bara vill krypa ner under en sten och stanna där i en vecka. Men nästa dag så är det bara på't igen och varje dag blir jag faktiskt genuint glad av att få leva med Rulle. Han är den bästa medicinen mitt brustna hjärta kan få.



Jag ser dig

Även om han är såhimlajobbigiblandsåjagvillsäljahonomochköpaenguldfiskellertvå.

En ovanligt elak bacill

Stackars lilla Gossip har råkat ut för en ovanligt elak liten bacill. Basilusken är i värsta fall resistent mot meducin, och då blir det inte så skojs. Just nu går hon på en bautakur med penicillin, så håll en tumme för att det hjälper.

Vår solstråle Gossip

Rulle, vår OS-mästare i split, slog sig rejält i söndags när han halkade på vår hala regnvåta altan. Och därför ska han, gå i koppel och vila i ca 7-10 dagar. Behöver jag säga att det går sådär?

Rulle är ju en väldigt arbetsglad liten filur, så för att stilla hans energiutbrott så har vi hängt rätt mycket både i stan, på Arlanda och i Upplands Väsby. Finns ingenting som glädjer en lantishund så mycket som att få gå på asfalt. Och trött blir han :). Thank God.

Nåväl, tiden går fort och snart får jag börja träna mina hundar igen. Längtar!



Valhallavägen är kul

En riktigt bra hund

Jag har haft turen att leva med några riktigt bra dobermanns under mina 21 år med rasen. Min tur har även under de senaste 12,5 åren innefattat att jag har fått tillgång till de bästa individerna. De har dock inte kommit till genom turens hjälp utan genom min uppfödares skicklighet och långa erfarenhet av rasen.

Det enda undantaget, den som inte var speciellt bra, var min första dobermann Saffran (LP I Nordic Star's Safir), vars mentalitet och exteriör lämnade en hel del att önska. Förutom att han var skottberörd, pipig och saknade tänder så var han även osäker och nervös tillsammans med okända människor. Dessutom såg han ut som gnu.



Saffran gillade att åka bil ;)

Missförstå mig rätt. Jag älskade Saffran och jag lärde mig att älska rasen tillsammans med honom. Vi tävlade i elitlydnad med ett andrapris som bästa resultat. Han var extremt duktig på att springa rapportsträckorna, felet var bara att han inte kunde vara tyst på stationerna. Han var min arbetskamrat och följde med mig till jobbet på annonsbyrån vid S:t Eriksplan. Vi åkte buss och tunnelbana in till stan, tränade mycket och han var min bästa vän under dessa år. När han dog hade han lärt mig vilka bitar jag skulle leta efter i min nästa dobermann. Och vilka den inte skulle ha.



1994 med Saffran

Jag har som sagt var levt med några riktigt bra dobermanns. Hundar som har kunnat arbeta, som haft nerverna i styr och som har gjort mycket bra reklam för rasen vart de än har visat sig. Dobermanns som omvänt riktiga dobermannhatare till att börja tycka om rasen. Hundar som jag är stolt över att ha ägt och levt med.

Men så har vi Gossip. Och plötsligt började de duktiga hundmänniskorna som vi mötte prata om vilken bra HUND jag hade. Så istället för: "Vilken bra dobermann du har" så sa de: "Vilken bra hund du har". Och jag förstod ingenting.

Jag kan tom komma ihåg irritationen när jag hörde "bra hund"-frasen för första gången. Vad menade personen? Att jag haft dåliga hundar förut? Nej, det menade de ju inte, jag hade haft väldigt bra individer. Dobermanns som tävlade högt upp i lydnads- och bruksklasserna, gick igenom korningarna med höga poäng i unga år, dobermanns som folk skulle hugga av sin högra arm för att få äga.



Vår fantastiska Gossip HUND

Nu, efter alla dessa år med rasen, vet jag vad de menar.

Det finns några dåliga dobermanns, flera medelmåttiga dito och många bra D.O.B.E.R.M.A.N.N.S. Och så finns det bra H.U.N.D.A.R.

Gossip är en bra hund, en dobermann som står sig i konkurrens med en extraordinärt bra individ av en vilken annan hundras som helst. SM-förare, de duktigaste lydnadsintruktörerna som Sverige har att tillgå, bruksinstruktörer med decenniers erfarenhet har alla sagt samma sak efter att ha sett Gossip jobba. Hon är en riktigt riktigt bra hund.

Hennes styrkor ligger i kamplusten, den aldrig sinande arbetslusten, hennes samarbetsvilja, koncentrationen, den snabba inlärningsförmågan, hennes tysthet på och utanför planen. Listan är ännu längre, den innefattar allt som en bra hund är. Fler än en gång har jag hört att Gossip är en Border Collie i förklädd i en Dobermanns kostym. En hårlös schäfer, en korthårig malinois you name it ;).

Tyvärr har min svåra astma och hennes småskador ställt till det för oss de senaste åren, men än är vi inte klara med varandra. Än finns det tid att meritera henne mer, och fortfarande tränar vi 4-5 dagar i veckan. Och även om vi inte når vårt hägrande mål, lydnadschampionatet, så har jag fått lära mig hur en riktigt bra hund ska vara.

Vissa får aldrig uppleva en bra hund. De lever med sina dobermanns, duktiga, fina individer som representerar rasen väl och det är inte fy skam. Man är mycket lyckligt lottad då med, en riktig bra dobermann är en fröjd att äga.

Men hemma hos oss har blixten slagit ner två gånger. Plötsligt står vi här med två bra hundar.

Rulle är allt som Gossip är, han är hennes tvillingsjäl. Han har kamplusten, dådkraften, föremålintresset. Han har samarbetsviljan, envisheten, den aldrig sinande arbetslusten.  För Rulles del finns inga gränser, förutom jag då.

Han lägger sin energi på rätt saker, när jag har gått spåret och kommer tillbaka till honom så hälsar han glatt men väntar inte många sekunder innan han vänder sig om och vill arbeta. Tränar vi lydnad så blir han genuint ledsen när passet är slut. Han vill inte sluta, han vill bara fortsätta. Han kan träna rapport, spår, sök och skydd och lyckas i alla grenarna. För att citera hans sök-fröken: "Blir det ingenting av den där hunden så är det inte hundens fel".


Rulle arbetar

Och plötsligt öppnar sig alla möjligheter i hela världen.....

Livet på landet

Idag har det varit underbart väder och innan mörkret la sig så unnade vi oss varsitt kvällspår med hundarna.

Livet på landet är avslappnat och folket likaså. Medans vi väntade på att Gossip's spår skulle ligga till sig så åkte "grannen" från andra sidan skogen förbi oss på sin motorcykel. Självklart stannade han till för att prata lite, och en kvart senare hade vi avhandlat det mesta sen sist. Trevligt, och så typiskt livet här ute på leråkern.

Gossip var ivrig

Sedan gick jag Rulles babyspår, han fick titta på när jag gick ut det och sen väntade vi bara en kort stund så var det dags. När vi var klara så väntade vi på Gossip och Anders som var på väg mot sitt spår. Då kom det en häst.

Rulle på spåret

Hästar är läskiga tycker Rulle. De är stora, frustar och än har han inte upptäckt att det som kommer ut därbak är det han suktar efter när vi går förbi de väldoftande (hm) högarna. Nåväl, där stod vi, smal grusväg, häst på väg mot oss. Ingenstans att ta vägen då dikeskanterna runt åkrarna inte är att leka med. Det var bara att bita i det sura äpplet, försöka få den vilda tonåringen att sätta sig ner, prata lugnande med honom och säga hej till ryttare och häst när de närmade sig.

Självklart stannade ekipaget vid oss. Det gör man på landet. Man hälsar när man möter folk och man byter några ord om tillfälle finns. Hästens ryttare var nyfiken på vad det var för ras jag hade i snöret, vi pratade lite kring det, hon sa att hunden gärna fick hälsa om han var rädd, hästen var van vid hundar. Jag tackade vänligt men bestämt nej och hade hela tiden koll på Rulle som nyfiket ville gå närmare.

Efter lite mer prat så var det då dags för dem att rida vidare. Då säger jag till Rulle att sätta sig. Sitt Rulle säger jag. Plötsligt stannar hästen och ryttaren vänder sig om: Vad sa du att hunden hette? Rulle svarar jag. Men det heter ju min häst också!

HästRulle

Vad är oddsen på det? En hundRulle och en hästRulle på samma plats långt ute i obygden. :)

Vart är valpen?

Min valp är borta. Någon måste ha tagit honom. För inte är väl den brune slyngeln som lyfte på benet på sin 7-månaders dag min lille Rulle? Eller?

Den babyknubbiga kroppen är borta och har ersatts av långa knotiga ben som aldrig tar slut. BabyRullen som inte lämnade min sida kan nu springa både 20-30-40 tom 50 meter bort utan att vända sig om. När jag hjälper den nya Rullen att hoppa upp i skuffen i bilen så knakar min rygg på ett sätt som det inte gjorde när jag lyfte in valpRullen. Aj aj, jag börjar bli för gammal för det här.

När vi går i skogen så fladdrar tonåringen omkring som en vilde. Han flyger och far, knappt har han tid att komma tillbaka om man ropar på honom, alla hans hundvänner ser lite lätt trötta ut när de upptäcker att han ska med på promenaden. Han buffar och stöter på sina vänner, skäller på dem om de stannar eller inte springer fort nog, han fäller dem gärna och när vi promenerat klart så är både hans kompisar, jag och tonårsRullen trötta. Av helt olika anledningar ;).
 

Baby Rulle balanserar

Stor 7-månaders Rulle

Nu är valpperioden över, och tonåren har börjat med buller och bång. Den här tiden är kanske den mest tålamodsprövande av dem alla, nu gäller det att hålla hårt i hatten för det blir åka av.

Men jag är fortfarande hopplöst förälskad i Rulle, även om han inte är baby längre. Hans mjuka päls, snälla ögon, häftiga humör, hans överlyckliga dans när han upptäcker att det är morgon igen, den glada svansen och hans silkeslena nos. Jag älskar allt hos honom, även hans dåliga sidor (han har inga ;)). Så vi ska nog överleva tonårstiden också ;)



9 veckors Rullen var inte stor



Rulle 7 månader och en dag,
snart högre än sin storasyster Gossip

Hörs man så finns man

Rullemannen har alltid gillat att låta. Inte pipa, utan låta VOFF VOFF. Han lever efter devisen "hörs man så finns man".

Rulle kan skälla när han rullar runt på vardagsrumsmattan, han kan låta när han blir frustrerad över att han inte kommer ifatt kompisen, han kan skälla uppfordrande om maten inte serveras fort nog, när han försöker ta tuggben från Gossip, om Ior är på "fel" sida av staketet och Rulle inte når honom. Han kan skälla av glädje när vi kommer hem, han kan låta i sömnen.

Ibland blir man spritt språngande galen av skallen, men det är ju Rulle. Rulle gillar att skälla och istället för att irritera ihjäl mig så fick han lära sig att skälla på kommando och då även få träna på att vara tyst. Just den tysta biten fungerar sådär för tillfället, men han har fantastiskt skall, det har ni ju redan sett på film. Han skäller jämnt, högt och med tassarna på plats.

Istället för att irritera sig på hundens "nackdelar" kan man ibland fokusera på att göra dem till fördelar och se dem som styrkor hos hunden . :)