fredag, juli 13, 2018

Valprapport dygn 19


Idag blev valparna 19 dagar. Nästan 3 veckor. Och den här veckan har varit fantastiskt rolig. Ni som följer oss på Facebook (Kennel Elvenrose) har ju fått se precis hur mycket det händer från dag till dag. Perioden som valparna befinner sig i nu kallas för Övergångsperioden och den varar bara under en vecka mellan dag 13-21. Nu händer det massor! Ögonen öppnas, syncentrum i hjärnan utvecklas, hörseln börjar fungera och valpen reagerar på ljud. Från en dag till en annan övergår ålandet till stappliga vingliga steg. Valparna har även börjat interagera med varandra, de pussas (suger på varandra), gör fumliga lekinviter, morrar, skäller, viftar på svansar och njuter när man kliar de på magen. Alldeles nyss såg vi en valp klia sig bakom örat. Det var Långstrump (som vi döpt om tricolor stubbtiken till) som lyckades med det konststycket. 


Annars är det Herr Stubb som har varit först på bollen på nästan allt hittills. Han var den som började gå först, bajsa ståendes först och idag - trumvirvel - så såg vi honom välja tidningspappret istället för wetbedden att kissa på. Han och de övriga har även börjat titta upp när vi pratar med dem. De måste ju undra vad det är för aliens som pratar där högt ovanför deras huvuden men de kommer glatt när vi lägger ner våra händer i valplådan och likaså är de lugna när vi lyfter upp dem. Så vi är nog snälla aliens i deras ögon. 


Första avmaskningen är avklarad. Banminth smakade URK hälsar valparna. Idag bjöds det även på lite rå köttfärs utblandat med filmjölk. Det var MUMSIGT värre tyckte alla fem. Tänk att de redan är så stora så de kan börja avvänjas. Vart tog de tre senaste veckorna vägen liksom? Borta! Tänk så fort tiden går. 


Sol i blick! 



Rosie får en speciell blick när valparna diar....


Herr Stubb först på bollen med kissandet! 

Lillan snusar


onsdag, juli 04, 2018

Valparna är här!


Ja, det är nog ingen som har kunnat undgå att valparna är här. Men det är de! :)

Efter en utdragen förlossning som slutade med snitt plus en efterföljande vecka med svårt magsjuka hundar där vi sov ytterst få timmar samtidigt som vi åkte skytteltrafik till veterinären för att vätska upp hundarna så har så lugnet lagt sig på Solinge. Och vi kan äntligen börja njuta av våra små. Som (tack hundguden!) klarat strapatserna bra. Dessa små levnadsglada knubbsälar kom alltså till världen söndagen den 24 juni, tyvärr miste vi en tikvalp men vi är glada för de små som är kvar.

Livet som uppfödare är annorlunda och lärorikt. Förutom  kontakter med presumtiva valpköpare och alla de möten som det innebär så är det fantastiskt att följa valparnas utveckling på så nära håll. På 9 dagar har de gått från små hungriga vampyrbarn till större hungriga vampyrbarn där, trots att de inte har öppnat ögonen och öronen än, deras egen personlighet har börjat lysa igenom. På dessa 9 dagarna har de även gått från att alltid ligga tätt tätt intill varandra i klump till att ligga lite mera utspritt. Igårkväll upptäckte jag plötsligt att alla låg och sov runt Rosie. De låg verkligen på alla håll och kanter, med sin stora trygga mamma i mitten.

Rosie är en uppmärksam och snäll mamma. Hon vaktar sina barn med hökögon och nåde den katt som råker kliva över tröskeln till sovrummet. Rulle går bra, bara han inte kommer för nära, han var tom med oss in på Ultuna i under förlossningen. Men katterna gör bäst i att hålla sig borta ett tag till. Stackars Ior har existensiella problem, hundvalpar är ju något han missbrukar i parti och minut om han får och nu har han inte tillgång till det bästa han vet. Men tom han förstår att Rosie menar allvar när hon ger honom "inte-ett-steg-till-då-blir-du-mos" blicken när han längtansfullt står i dörröppningen och kikar in på underverken. Tids nog så får han umgås med dem, men nu får Rosie faktiskt ha sina barn ifred. I övrigt så matar hon, tvättar och sköter om sina telningar precis som en bra mamma ska. De senaste dagarna har hon börjat göra lite fler utflykter ut i huset, men hon håller stenhård koll på alla som rör sig mot sovrummet. Vips så är hon där om hon märker att någon kommer för nära dörren. Det är skönt att se henne pigg igen efter förra veckans fruktansvärda maginfluensa som hon drogs med i fyra dagar. Då var det synd om henne ska ni tro :(. Men nu är hon pigg igen som sagt var!

Valparnas fördelning och deras svansstatus ser ut som följande:
Röd hane, långsvans, smeknamn "Direktören" (han gillar att ta det soft)
Röd hane, stubb, smeknamn "Herr Stubb"(pga svansen)
Röd tik, stubb, smeknamn "Jabba the Hut"(pga vikten)
Tricolor tik, stubb, smeknamn "Gnällspiken"(pga starka åsikter)
Tricolor tik, långsvans, smeknamn "Lillan" (för att hon var minst när hon föddes, dock ej längre)

Tänk att de äntligen är här och snart öppnar de ögonen, vi längtar!

Bautamage dygn 60

Nyss hemkomna små pysslingar

I väntans tider

På Ultuna, orolig flock

Pysslingarna 9 dagar, sover runt sin mamma



måndag, juni 18, 2018

När kommer valparna?

Ja, NÄR kommer valparna egentligen? Hade jag fått en slant för varje gång jag fått den frågan nu på sistone så hade jag varit rik. Rosie är beräknad att föda i midsommarhelgen, men eftersom en tik kan föda allt emellan dygn 57-72 så är frågan om just när svår att svara på. Den stora variationen beror på tikens långa löpning, skillnader i löpets längd och när i löpet som hon är parningsvillig. Från ägglossningen räknat så föder de flesta tikar efter 63 (plus/minus en dag) dagar. Men från bästa parningsdag sett så föds valparna i regel efter 60 (plus/minus en dag) dagar. Kullstorlek spelar också roll, vid stora kullar kan de komma lite tidigare, vid små lite senare.

Det finns dock vissa tecken på att valpningen närmar sig som man kan hålla reda på som uppfödare. För det första så är det faktiskt valparna som själva avgör när förlossningen ska ske. När de är färdigutvecklade så signalerar deras binjurar till tiken att det är dags för dem att födas. Tiken kan dock inte omedelbart svara på dessa signaler. Så länge hennes äggstockar producerar dräktighetshormonet progesteron kan hon inte valpa, eftersom en av progesteronets effekter är att det hindrar livmodermuskulaturen från att dra ihop sig. På något sätt måste därför äggstockens gulkroppar, som ansvarar för denna produktion, slås ut. Detta sker med hjälp av ett annat hormon, prostaglandin.

Kampen mellan dräktighetshormonet (som är värmehöjande) och det värkframkallande hormonet (som är värmesänkande) kan vi hålla koll på genom att regelbundet tempa Rosie. Den här kampen kan ta  flera dagar, ibland upp till en vecka. För närvarande tempar vi Rosie tre gånger om dagen för att se hur hon ligger till. Än har den stora temperatursänkningen inte skett, men så är hon bara på dygn 57 också. En annan sak som kan vittna om att valpningen är på gång är att tiken slutar äta. Men även här finns en viss osäkerhet för vissa tikar kan fortsätta att äta tätt inpå valpningen. Så vi tempar på :). Det känns tryggast så.

I övrigt har vi förberett med rena handdukar och filtar i massor. Jag har även gjort en låda för "bra-att-ha"-sakerna som även den är klar. Vi är så redo vi bara kan vara och jag hoppas att allt ska gå bra. Inuti mig fladdrar en oro över allt som kan gå fel men jag försöker ändå fokusera på att det kommer att gå bra. Nu finns det ingen återvändo, utan nu måste vi ju köra Rosie, Anders och jag. Håll tummarna för oss!

Ordning och reda är mitt mellannamn ;)

Dygn 55 ( i lördags) och magen är stor 

tisdag, juni 12, 2018

Better safe than sorry

Igår besökte vi en veterinärklinik i Kungsängen för en check up av Rosie och magen. Helgens väder  har, som alla dagarna sedan Rosie parades, varit väldigt varmt men nu i slutet av dräktigheten så tar hettan lite mer på den blivande mamman. Så istället för att undra hur hon mår fick vi veta hur hon och de små dvärgarna i magen mår.

Det första veterinären sa när vi äntrade undersökningsrummet var "Så söt hon är". Det är alltid en bra sak att säga till en hundägare ;) så där blev det pluspoäng direkt. Efter lite klappar, en allmän hälsoundersökning både fram och bak så ville veterinären ha upp henne på bordet för att kolla hur magen mådde. Vips så stod Rosie där och vips så log veterinären brett medans han hummade fram "De är stora nu" samtidigt som han pekade på en blobb på skärmen. Alltså allvarligt, hur ser man ens att det är en valp som är därinne, jag såg bara ett enda grått pulserande blippande virrvar? Nåväl, som tur är så var det ju inte jag som skulle kika på Rosies mage invändigt utan veterinären. Och det gjorde han med den äran. Leendet blev bara större och större medans han berättade att "Där har ni ett hjärta, där ett till, se där och så vidare. Ser ni hur fint de slår, ja allt är bara bra i magen, det här är en fullkomligt normal dräktighet tack och adjö". Jag svävade ut ur kliniken så glad så glad så glad så :).

I övrigt har Rosie nu flyttat in i sin valplåda på nätterna. Eller valpgrotta som vi kallar den för hon har nämligen ett tak över sin låda. Anledningen till taket är för att Rosie älskar att sova under sängar/lägre bord/stolar och för att få till den känslan i valplådan så har vi helt enkelt spänt ett påslakan över hela alltet. Rosie ÄLSKAR grottan, hon kryper nöjt in där i mörkret när det är dags att sova. Samtidigt som lådan åkte fram så spärrade vi även av möjligheten för Rosie att krypa in under sängen. Avspärrningen kom verkligen i grevens tid då hon riskerade att fastna därunder varenda gång hon kröp in. Magen är stor nu. Lite andra förändringar som har skett i vår vardag är att långpromenaderna numera är flera kortare promenader, likaså delas maten ut flera gånger per dag istället för två och massage av babymage utförs varje kväll bara för att det är mysigt och skönt. Allt detta för att Rosie ska ha en så optimal dräktighet som möjligt. Glad mamma är lika med glad valpmage tänker vi.

Så nu hoppas vi att slutet av dräktigheten blir som resten har varit. Normal och bra. Tumme upp på den!
Här kommer inga små dvärgar in

Mage av dygn 50 modell

Rosie gillar sin valplåda med tak

Eh, en valp.....

Magen är så stor så den tar i marken när Rosie sitter 

lördag, juni 02, 2018

Dagen då Rulle (nästan) dog

Fredagen började som en vanligt dag. Puss puss vid dörren när Anders åkte till jobbet, sedan en lång frukost på altanen och läsning av morgontidningen. Hela flocken vaknade till i lugn och ro i väntan på att dagen skulle börja. Allt var precis som vanligt. Även den sedvanliga vattenleken efter frukosten var som vanligt. Båda hundarna älskar att leka med vattenslangen och hugga efter vattnet. Den senaste tiden har jag mest stått på stället med slangen så att invånarna i Rosies mage inte ska åka för mycket bergochdalbana. Likadant gjorde jag även igår. Hundarna turades om med att hugga efter vattnet, de såg glada och lyckliga ut, allt var som vanligt...

Precis när jag tänkte tanken att nu är det dags att sluta så satte Rulle i halsen, han backade bort från mig samtidigt som han försökte hosta och kräkas upp det som hade hamnat i fel vrångstrupe. Sedan gick allt snabbt, plötsligt föll han ihop några meter ifrån mig. Han hamnade på rygg och försökte gång på gång komma upp. Den skräck som for genom min kropp var fruktansvärd. Jag tänkte att nu dör han. Vad händer? Är det epilepsi? Hjärtat? Några sekunder senare var jag framme hos honom och nästa tanke som snabbt passerade mitt huvud var att han kvävs.

RULLE KVÄVS!!! GUD NU DÖR HAN MITT FRAMFÖR MIG!!!! AMMI -- HAN DÖR!!!

Jag slet snabbt av honom halsbandet ifall han skulle svullna upp över halsen och försökte sedan prata lugnt med Rulle. Jag tänkte tyst i mitt huvud att "Du ska inte dö ensam Rulle", men sa högt till honom att "Jag är här. Jag är här Rulle, jag hjälper dig". Under hela händelsen hade vi ögonkontakt och jag kunde se hans fruktansvärda ångest över det som höll på att hända.

Han bajsade på sig och jag slet tag i honom så att han kom upp på mage istället för rygg. Sedan bände jag upp hans käkar för att få tag på det som satt fast i halsen. Jag hann tänka att jag aldrig kommer att nå, tänk om det sitter för långt ner, då dör han här och nu. Med handen i hans mun så märkte jag att tungan hade vridit sig bakåt, den låg liksom snurrad åt fel håll, så jag tog tag i den och drog. En tunga är en  stark muskel, men igår hade Rulles tunga inte en chans mot min lilla hand. Jag drog så hårt jag bara kunde, sekunden senare var tungan ute åt rätt håll och sekunden efter det så stod Rulle upp.

Lika snabbt som han föll, lika snabbt var han på fötter.

Vinglandes, kippandes efter luft, for han iväg bort från mig som han plötsligt förknippade med att han inte hade fått luft. Jag gick efter, samtidigt som jag försökte prata lugnt till honom. Jag var fortfarande rädd att han skulle dö, jag ville såklart se att han var ok. Rulle hittade ett säkert ställe att stå på bakom vårt växthus och jag lät honom stå där ett tag samtidigt som jag på avstånd höll koll på att han andades. Det gjorde han. Men han var fortsatt förvirrad och stressad över det som hänt. Allt var över på några sekunder, det kan högst ha tagit 45 sekunder-1 minut från att han föll till han var på benen igen. Men i hans sinne måste denna tid varit evighetslång. För det var den för mig. Jag var helt klar i skallen hela tiden och mitt fokus låg helt på Rulle, men innan jag fick upp  honom på fötter igen så hade det gått en evighet. En lång lång evighet.

Efter ett litet tag så kunde tillslut jag gå fram till Rulle och börja leda honom mot huset. Hela tiden pratade jag lugnande till honom. Eftersom han var så chockad så tänkte jag på något som kunde hjälpa mig att nå honom. En vardagshändelse som kunde bryta igenom det hemska vi precis hade gått igenom. Så jag tog fram klotången och började klippa klorna. Kanske en konstig sak att göra när ens hund precis har varit på andra sidan och vänt. Men jag tänkte att detta skulle hjälpa Rulle att samla ihop sig och inte vara så rädd för mig. För han trodde verkligen på fullt allvar att jag nästan dödat honom. Han förstod ju inte att det var jag som räddat hans liv :(.

När jag tog fram klotången så tittade Rulle på mig som om jag inte var riktigt klok någonstans, men han stod snällt kvar under tiden som jag klippte alla klorna. När jag var klar så hände precis det jag hoppades skulle hända, han ville ha sin vanliga godisbelöning för att han stått stilla. Vi gick förbi  godisskåpet med hundmat och fram till kylskåpet där jag visste att jag hade korv. Korv är mjukt, lätt att svälja och säkert skönt för en hals som gått igenom ett trauma tänkte jag. Så korv fick det bli. Små små bitar korv. Och sakta men säkert kom Rulle tillbaka till mig. Jag trallade på med glad röst och försökte att vara så avslappnad jag bara kunde. Men inuti mig var det ju enbart skräck.

Under tiden hade jag hunnit ringa Anders som hjälpte mig att boka en veterinärtid (tack, då kunde jag hålla full fokus på Rulle)

Världens längsta nos med världens längsta tunga inuti
Väl hos veterinären väntade vi bara några minuter innan det var vår tur. Att gå till veterinären är något som Rulle älskar så när vi kom in på rummet så tyckte jag att han äntligen var sig själv igen. Glad både fram och bak så att säga :). Han charmade den unga veterinären med att sätta sig i dennes knä, stod helt stilla när hon gick igenom honom från topp till tå och med inga andra ordinationer än att vi ska ta det lugnt i ett par dagar så skickade hon hem oss med orden " Du vet väl att du räddade hans liv idag?".

Min chock över det som hände kom inte förrens sent igårkväll. Både jag och Rulle är nog rätt omskakade även idag. Men vi tittar lite extra lyckligt på varandra när vi möts och Rulle är återigen helt trygg med mig. När vi kom hem igår så gick han med bestämda steg till baksidan av tomten, nosade noggrant igenom den plats där han föll ihop och fortsatte med att gå rakt igenom syrenbuskarna till växthuset. Där nosade han lika noggrant igenom den platsen och kom sen bort till oss andra. Kanske behövde han göra allt detta för att försöka förstå att allt var ok nu? Vem vet. Vi är iallafall glada över att ha kvar vår fyrbenta prins. För det var så himla himla nära att han dog igår :(.

Flocken hänger medans jag försöker skrämma bort min fördröjda chockreaktion genom att bada i poolen

Husse och Rulle kramas

Var rädda om er! Rulle hälsar, Rosie växer och snart är nog allt som vanligt här på Solinge igen.

tisdag, maj 29, 2018

Förberedelser är A och O

Det är så fantastiskt. Varje kväll gnider jag på Rosies mage och den växer stadigt dag för dag. Nu är vi på vecka fem, dygn 36. Vi har prickat av några saker till på tecken på dräktighetslistan. En av sakerna är den tunna, sega, luktfria flytningen som dyker upp runt vecka fem. En annan är att det dykt upp en typiskt babybula bakom revbenen. Rosie börjar definitivt SE dräktig ut.

Bakom hennes revben så har det dykt upp en liten liten babybula
Här syns den liten mer. Tycker jag ;)

Igår gick hon även från att plocka med maten till att bli URHUNGRIG. Nu under de sista veckorna fram till födseln utvecklas valparna som mest och de går från att vara små grodyngel till att bli riktiga valpar. Så det är bra att Rosie är hungrig. Ät allt du kan tänker jag.

Vädret hos oss är ju lika varmt som hos de flesta. Vi rör på oss tidig morgon och sen eftermiddag, däremellan spenderas tiden i skuggan och lekandes med vattenslangen. Rosie hänger fortfarande med på alla våra långpromenader, men snart kommer nog en tid då vi får dela på hundarna och ge Rosie många korta promenader istället för en lång.

Här bor vi. Bakom alla träd och buskar där till vänster. Längs en grusväg på en leråker. 

Vi räknar såklart ner dagarna till valparnas ankomst och förbereder oss så gott det går. Det är mycket som ska ordnas; valplåda, valphage, bäddar som är lätta att torka av, nya handdukar och en låååång lista med saker som hör födseln till. Jag har köpt en stor låda på Rusta som sakta men säkert fyller på med allt som behövs. Jag gillar ordning och reda plus att vara förberedd ;). Jag tror minsann att det bor en liten tysk inuti mig ;)
Ordning och reda! Och bocka av när det är klart!

söndag, maj 20, 2018

Spermisrapport

Nu äntrar vi snart vecka fyra, dygn 28 efter parningen. Vi vet fortfarande inte om Rosie bara luras eller om spermisarna kuckelurar därinne i magen. Men en sak är säker. Rosie har alltid varit tokig i äpplen och nu ska hon inte smaka en endaste liten bit av oss. Den andra skumma saken hände igår när  husse skulle spåra med henne, något som Rosie ÄLSKAR ÄLSKAR ÄLSKAR, spår alltså, och Rosie bara tittade på Anders som om han var från en annan planet "Jag? Spåra? Skulle inte tro det va!". Det var bara att vända tillbaka till bilen och hämta Rulle. För Rosie tänkte då vid sin själ inte gå något spår nej nej.

Även vikten har förändrats trots att matlusten är sisådär och kroppen ännu smärt. En dräktig tik har i normala fall gått upp ca 15-25% av sin ursprungliga vikt i slutet av dräktigheten. Rosie som oftast väger någonstans runt 12 kg väger just nu strax under 13 kg utan att ens ha ändrat form. Så inuti den långa kroppen kan det dölja sig en enorm prutt eller några valpar. Vi hoppas såklart  på det senare. 👍