Rulle röntgen

Igår var det dags för ett stort delmål sedan Rulles korsbandsskada. Det var dags för sista röntgen för att se om benet, som sågas isär vid en TPLO, har läkt helt. Eftersom Rulle fått men av infektionen i benet så var det pirrigt och lite läskigt att åka till veterinären igår.

Rulle ÄLSKAR att åka till djurkliniken, han ÄLSKAR alla på parkeringen, han ÄLSKAR alla inne i väntrummet och veterinären Ashley som varit ansvarig för honom ÄLSKAR han extra mycket. Rulle är väldigt kärvänlig så att säga ;).

Efter att vi hade visat upp Rulles rörelser både i skritt och trav så gick vi inomhus för att klämma, känna och prata om hur benet återhämtat sig och då speciellt vad som hänt efter bakslaget.  När det var dags för röntgen så beslutade vi oss för att röntga utan sedering, Rulle var superduktig och låg helt stilla medans bilden togs. Duktig Rulleman!

Vi fick glada besked, tummen upp på det! Benet har läkt som det ska, får vi problem med implantatet längre fram så kan det tas ut och knät håller ändå. Nu gäller det bara att rehabilitera vidare och försöka hitta en nivå i vardagen som fungerar rent motions- och träningsmässigt. Skulle han visa minsta tendens till hälta, stelhet och /eller bli misstänkt trött (kan vara tecken på smärta) efter promenader och ökad träning så ska vi höra av oss. Flera gånger påpekade veterinären också att det är Rulle som bestämmer vilken nivå som blir den normala, inte det som var normalt innan skadan. Rulles ben är fortfarande "fladdrigt" dvs inte helt stabilt och vi måste fortsätta att bygga upp musklerna runt knät i lugn takt.

Rulles rehabschema för närvarande (4 månader efter operation och med ett stort bakslag):

* Massage av ömma/överbelastade muskler 2-3 gånger om dagen (främst bakbenens fram- och baksida).
* Korta travpass under promenaderna när han är uppvärmd
* Långpromenad 45 minuter på morgonen (vanligt koppel), långpromenad 45 minuter-1 timma på kvällen (längre koppel ca 2,5 meter eller Flexi-koppel), lydnadsträning (inga snabba vändningar eller lösträning än), plus vanliga kisspauser under dagen
* Vattentraskträning 1-2 ggr i veckan, de dagar vi vattentränar så drar vi ner på promenaderna
* Cavallettiträning varannan dag (stärker både rygg- och benmuskulatur)
* Lättare balansövningar




Rulle gillar att åka till veterinären

Nästa delmål är att Rulle ska få springa lös igen. Vi hoppas att kunna uppnå det i sommar :).

Tack för all tumhållning, ni är guld värda!

Rulle rehab fortsättning

För drygt 5 1/2 vecka sedan var det som om någon drog i nödbromsen i Rulles rehabträning och sedan dess har den stått stilla.

Under de tre veckor han åt penicillin för infektionen i benet så gick vi från 30 minuters vattentraskande 2 gånger i veckan till 0 minuter. Likaså åkte hans promenadtid ner från 40 minuter x 3 gånger om dagen (plus korta kisspromenader) till 10 minuter per gång. Oerhört enerverande och tålamodsprövande för en ung dobermann med stor livsglädje.

Än en gång ställdes vi inför frågan om Rulle skulle klara sig, infektionen spred sig långt in i benet med feber och kraftig hälta/smärta som resultat. Precis när matte hade tappat hoppet så ringde veterinären med svar på proverna, och penicillinet kunde sättas in. Sedan tog det 3 dagar innan Rulle var sig någorlunda lik igen, att ha så ont sätter sig på humöret.

Nu har det alltså gått nästan sex veckor sedan som benet svullnade upp, vi har kört klart penicillinkuren, utökat promenaderna, träffat veterinären och bokat ny tid för röntgen av benet. Och i veckan fick vi klartecken på att köra igång rehabträningen.

Igår var det så dags för rehabpass 1 omgång 2. Rulle blev så glad att han nästan kröp ur skinnet när han träffade Frida som har Dogland. Under dessa veckor som vi inte har kunnat rehabilitera honom som vi borde så har Rulles ben blivit svagare, det är lite darrigt och småstelt. Jag har även sett att han inte riktigt tar ut sitt steg som han ska och att benet inte alls är lika stabilt som tidigare. Allt detta får vi förhoppningsvis hjälp med nu när vi kan köra igång med vattentraskandet igen.

Rent allmänt såg det ok ut enligt Frida, men benet är ansträngt och han har såklart tappat massor med muskler under dessa veckor i vila. Första passet i vattnet blev bara 15 minuter långt och det räckte, för när vi kom hem var Rulle märkbart tagen av träningspasset.

Vad kan vi göra för Rulle? Jo, varje dag ska vi gå promenad i lätt kuperad terräng, få honom att lita på att det inte kommer att göra ont att länga steget, köra sjukgymnastikövningar och så ska jag massera hans länd, höftböjare och de stora lårmusklerna. Rulle ska även stretcha. För tillfället vill han överhuvudtaget inte samarbeta när det gäller det, så stretchingen blir en utmaning. Vi fick några bra tips av Frida, jag hoppas de funkar. Annars blir det brottningsmatch, obra metod när det gäller stretchning.

Dobermanns har ett stort rörelsebehov, trots all motion som Rulle får för tillfället så kommer han inte att vara nöjd förrens han får springa fritt. Just nu känns målgången oerhört långt borta :(. Allt detta promenerande i koppel är inget liv för en ung dobermann, och jag ser på Rulle att han är frustrerad av att behöva leva ett liv i lina. Nu ska vi prova att låta honom ha Flexi-koppel på sig under en av dagens promenader, så att han kan "trava ikapp" oss när han stannat till och nosat på en fläck. Till att börja med får Rulle gå dessa promenader ensam utan tjejerna, jag tror inte att han klarar att hålla sig från att explodera annars. Ikväll ska vi prova Flexi-promenaden för första gången, håll en tumme för oss tack!

Hur mår Rulle?

Efter att ha skrämt oss rejält med basilusker i benet och trebent gång är nu Rulle fyrbent igen. HURRA!

I samråd med veterinären kommer vi att fortsätta ge Rulle penicillin i 10 dagar till. Allt för att helt försöka döda den stygga basilusken som har gömt sig någonstans där inne. Av infektionen ska Rulle inte bli så dålig som han blev, bölden som han fick borde inte ha gjort honom trebent. Därför är både vi och veterinären rädda för att problemet sitter på ett djupare plan, dvs att bakterierna har tagit sig in i det opererade benet och att det är orsaken till att Rulle fick så ont och blev blockhalt.

Om det är fallet så måste plattan som håller ihop det opererade benet tas bort, och det kan vi inte göra än. Benet är inte helt färdigläkt, vid en TPLO sågas benet av och det är den skadan som måste vara helt ok innan man kan ta bort plattan som håller ihop knät så att det klarar av all belastning som den utsätts för i vardagen. Just nu köper vi oss lite mera tid för benet att läka på och så hoppas vi (håll en tumme eller två) att vi slipper operera en gång till. Vik hädan basilusk!

Tyvärr får vi inte vattentraska något just nu, men promenaderna har sakta men säkert utökats till 30 minuter igen. Rulle har tappat massor med muskler, muskler som vi byggt upp genom vattentraskandet, så benet är för närvarande inte riktigt så starkt som det skulle ha varit utan bakslaget och vi måste fortsätta att vara extra rädda om vår kille. Fortfarande gäller det att för Rulle att undvika hastiga rörelser, höga hopp, bus/lek med de andra, hala underlag, långa promenader och han får absolut absolut inte springa lös. Rulle hålls därför kopplad både inom- och utomhus.

Såhär ser vårt "rehab"-schema ut just nu,

- Morgonpromenad på åkern 30 minuter
- Lunchpromenad blandad terräng 30 minuter
- Eftermiddags/kvällspromenad blandad terräng 30 minuter
Korta promenader ca 3 st/dag a 10 minuter

Rehabövningar som påbörjas idag;

- Styrkeövning sitt från stå x antal repetioner (ca 5-10 st beroende på vad Rulle visar att han orkar)
- 2-3 st korta travpass på ca 5-10 meter, rakt fram under kontrollerade former
- Åttor/cavalletti-träning/ståövningar ett par gånger om dagen




Ögonen går i kors av alla regler

Rulle hälsar!

Det går inte alltid som en dans

Gårdagens rallylydnadskurs var jätterolig, och jag hoppas att den ska ge oss den efterlängtade kicken som jag väntar på. För även om hundträning är det roligaste jag vet så går det inte alltid som en dans när vi tränar, periodvis, speciellt det här året, kan det vara ganska tungt.

Det är tungt och deppigt att förlora en hund som Rulle.

Förlora tänker du, hur menar hon nu? Jo, en korsbandsskadad hund blir liksom aldrig "frisk" igen. Den kan bli symptomfri, ohalt, men lever för alltid med artros i sitt ben, och den artrosen kan ställa till det rätt rejält för oss i framtiden. Om han läker från sitt bakslag nu, så är han ändå påverkad av artrosen och jag har förhållningsorder för hur träningen ska gå till. Vilka moment vi får köra, och vilka som är mindre bra för benet. Ett 12 meter långt elitkryp känns inte genomförbart om vi säger så.

Rulle var mitt stora framtidshopp, och när han gick sönder så försvann den framtid som jag börjat tro på. För med Rulle fanns inga hinder, han är en hund med stora drifter och en orädd mentalitet. Alltihop samlat i en lagom stor kropp med stor arbetslust. Det är klart att vi har en framtid kvar, han är ju inte död. Men den blir inte som jag tänkt mig. Den blir annorlunda. Säkert bra, men inte mina drömmars framtid. Inte heller Rulles drömframtid, för fick han bestämma så skulle han jobba dygnet runt.

Så det går inte alltid som en dans på Solinge, och vissa dagar är hundträning faktiskt ganska tungt.  Idag är en sån dag då jag kände att jag inte riktigt hittade glädjen när jag tränade med hundarna,. Och då blir träningen halvhjärtad och ostrukturerad och inge kul.

Jag hoppas att snart få känna den där härliga glädjen igen,  känna lätthet och lycka när jag tränar hund. Och jag längtar efter den dagen!



När livet var en Rullefest

Första återbesöket

Så kom då dagen D.  Första röntgentillfället efter Rulles TPLO-operation.



Medans Gulle Rulle var inne på röntgen så väntade jag nervöst utanför



Rulle håller tass medans vi väntar på att han ska somna

Vill vara nära

Och vet ni vad? Allt ser bra ut, än kan mycket gå fel, men hittills så läker det mesta som det ska. Det enda minuset är att benet är tjock över patellasenan. Tanken är att senan ska överta korsbandets funktion, och just nu är den överansträngd och kan göra ont.  Vi fick förslag på några övningar som kan hjälpa senan att anpassa sig lite bättre. Enligt veterinären hade Rulle "ovanligt gott läkkött" och hans kropp jobbar på hårt för att fixa till skadan.

I övrigt ska vi fortsätta som vi gör nu, öka promenadlängderna med 5 minuter per vecka, göra våra sjukgymnastikövningar, gå i koppel, äta smärtstillande ett tag till och hålla koll på att Rulle inte halkar/gör rivstarter.

Som vanligt var Rulle, på typiskt dobermannvis, svår att söva så vi fick ge honom dubbel dos vilket ledde till att han sov i princip hela dagen. Men imorgon hoppas vi att han känner sig på topp igen. Lilla skrutt.



Efteråt var Rulle JÄTTETJÖTT

Röntgendags

Renées tips med mjukost i vattentrasken är super! Det tycker både Rulle och jag :)

I veckan ska Rulles ben röntgas för att se hur läkningen av benet fortskrider. Att rehabilitera en korsbandsskada är ingen dans på rosor, och verkligen ingenting som man gör i ett nafs, men vi kämpar på.

Vårt rehabschema ser för närvarande ut såhär;

* Koppelpromenader 4-6 ggr/dag, längd 15-25 minuter.
* Vattentrask 2 ggr/veckan, igår gick Rulle 18 minuter totalt.

Dessa övningar innefattas i promenaderna;
* 2 gånger/dag görs "åttor" på slät mark, ca 10-15 "åttor" per omgång (styrkeövning)
* 1-2 gång/dag promenad i blåbärsris/lätt kuperad terräng (Rulle vrider in knät naturligt)
* 2-3 pass/dag med Cavalettiträning, ca 10-12 vändor/pass (görs för att vrida in knät, och länga steget)
* Aktiva ståövningar, dels försöka få Rulle att stå på det opererade benet när han kissar, något som inte är ett problem överhuvudtaget ;), Den andra ståövningen gör vi åt honom genom att ställa benet i rätt position, stötta benet runt knät och lägga på ett lätt tryck på den andra sidan så att han "tvingas" att stå ordentligt på det onda benet.

Utöver detta så ska Rulle masseras så mycket vi orkar och hinner. Och fortfarande gäller det totalstopp för häftiga rörelser eller för att låta Rulle vara lös/leka/hoppa upp/ur bilen. Efter en rehabiliteringstid på totalt 6 månader ser vi hur slutresultatet blir. För tillfället har vi klarat av de första sju veckorna.

Håll en tumme för oss i veckan!

Första tiden efter operationen

TPLO heter operationen som lagade Rulles trasiga knä. På den här sidan så kan man läsa om hur operationen går till. Rulle är numera en tvättäkta stålman ;).

Att ha en hund som är van att springa lös, träna bruks och lydnad dagligen som plötsligt tvingas vara stilla de flesta av dygnets timmar är inte lätt. Som extra svårighet har vi en liten Tjorv som inte förstår att storebror är nyopererad. För tillfället rastar vi sällan vår flock tillsammans, utan tar ut Rulle för sig själv och tjejerna i grupp. Allt för att undvika att det blir rajtantajtan och att Rulle anstränger sitt ben.

Just nu är det nämligen extra viktigt att Rulles ben hålls i stillhet, det har ju inte läkt ihop än. Följande hemgångsråd fick vi bl a;

Fram tills återkoll för stygntagning får Rulle endast gå i skrittpromenader 4-6 ggr/dag. Promenaderna får vara MAX 10 minuter långa. Det är viktigt att dra ner tempot på promenaderna. Viktigt är alltså att Ni går sakta med kort koppel och ser till att Rulle bara går i skritt. Rulle får inte trava.

Inomhus skall Rulle hållas lugn. All hopp, skutt, rus och bus måste undvikas. Rulle får inte gå i trappor eller hoppa upp/ner i möbler. Han ska vila inomhus.

Hårda bud i Mellerud, men har man inget annat val så är valet lätt. Och konstigt nog accepterar Rulle att gå kopplad både inom- och utomhus,  korta promenader och mycket vila. Kanske blir det jobbigare om ett par veckor när benet läkt mer? Vi får se, men vi kämpar på för att vår stålman ska bli så bra som möjligt i sitt ben!

Håll en tumme för oss tack!

Lillasyster tröstar när Rulle är ledsen

Minst en promenad om dagen görs utanför leråkern. De här promenaderna är toppenkul tycker Rulle!

Älskade Rulle

En mikrodels sekund. Ett galoppsteg, så långt, vackert och svävande, sen ändrades allt.

Eftermiddagens aktiviteter var en kortare långpromenad och sen skulle alla hundarna få träna lydnad. Rulle skulle få två pass, ett utom- och ett inomhus.

Kvällen innan hade jag skrivit till kompisen som skulle på utställning den 15 februari. "Jag och Tjorven kommer inte, Rulle ska debutera i lydnadsklass ett". "Svikare, ha så kul" fick jag till svar ;).

Åh som jag hade funderat på om vi vågar, sen plötsligt kände jag JA VI VÅGAR! Första lydnadstarten planerades i februari, sedan några i mars, ett par reserver i april, appellen i maj och lägre klass efter det. Lydnadsmomenten inför tvåan och lägre var redan påbörjade och nästan klara. Du är perfektionist, sa en av träningskompisarna, ni har ju varit startklara hur länge som  helst! Men NU var det dags för oss att debutera.

Där jag gick, nöjd med min fina flock som samsades så fint. Rulle, som varit en odräglig tonåring hela hösten, men som nu landat och hittat sig själv igen. Gossip, gammaltanten som bara njuter av livet som pensionär. Och Tjorven, nykomlingen, vår fina prinsessa vars hyss är som en vindpust jämfört med Rulles stormvindar.

 

Där gick jag. Nöjd och tillfreds, med huvudet fullt av lydnadsövningar som skulle förbättra vår prestation lite till (perfektionist ni vet ;)). Snart skulle vi träna, vi skulle bara gå ett par hundra meter till, sen vända. Hundarna hade lugnat sig väsentligt, efter en koppeluppvärmning hade jag släppt dem lösa, nu hade de sprungit av sig den mesta energin redan.

"Kom Rulle, vi ska gå här" ropade jag. Och då hörde jag hur han, mitt i ett långt galoppsprång, skrek till. Jag såg hur hans kropp drogs ihop och hur han plötsligt blev trebent. Aj skrek han, vände sig om för att försöka få bort det som gjorde så ont. Aj, skrek det i hela mig när jag förstod att min hund var allvarligt skadad.

Jag behövde inte ropa på honom, han kom direkt. På tre ben. Med ett bakben hängandes i en konstig vinkel. Jag förstod att det inte skulle bli någon tävling den 15 februari.

På med kopplena. Andas Ammi. Andas. Känslorna for i kroppen. Andas Ammi. Duktig Rulle, kom vi är nära bilen, följ mig en bit till. Duktig kille. Kom nu, lite till, snart är vi framme. Gossip och Tjorven gick så snällt bredvid oss, jag tror att de båda kände på sig att det har hänt något hemskt.

Andas Ammi, andas. In med hundarna, fram med telefonen. Ringa till veterinären, sedan till bästa kompisen, och sist men inte minst försöka få tag på husse som jag visste satt i möten hela dagen. Veterinären var upptagen men lovade återkomma efter arbetstid (tack gode gud för bra veterinärkontakter), kompisen svarade direkt och fanns där när jag behövde det som mest. Husse fick ett mess. Han ringde strax upp. Tröstade, och lovade att skynda sig hem.

Veterinären höll sitt ord och ringde upp när han var på väg för att hämta barnen på dagis. Han gav mig en tid (vi har egentligen inte tid, men kom du, vi fixar det här Ammi). Direkt på morgonen åkte jag till bästa kompisens hundpensionat och lämnade av Tjorven, Gossip följde med mig till veterinären som moraliskt stöd. Under tiden som jag åkte mot veterinärkliniken så fick jag mess från träningskompisarna som jag skulle träffat den här dagen. Vi tänker på dig, hör av dig, hur mår Rulle?

Det blir inga tävlingar för oss i vår. Det blir inga långpromenader på ett tag. Det blir ändrade planer, drömmar på vänt, tårar och kämpaglöd. Jag tycker att hundguden är orättvist mot oss, jag tycker att hen kunde låtit oss ha ett år utan elände, det tycker jag faktiskt. Ett enda år med lugn och ro. Nu blev det inte så. Rulles korsband är av. Jag förbannar hundguden, gråter en skvätt. Men aldrig aldrig kommer jag att ge upp. Vi ska nog ta oss igenom det här också.

Jo, så får det bli!

Tack till alla er som lyssnat, messat och stöttat oss de senaste dagarna. TACK Jeanett för att du är den du är (bäst), tack Linn för att du tog hand om Tjorven, tack Anette som alltid finns där och Mia och Cia för era tankar och mess. Tack även till er andra som hört av er. Ensam är inte stark, så det är så skönt när ni tänker på oss.



Världens bästa Rulle