torsdag, november 04, 2010

Vår flock

Solinges flock består för närvarande av 2 st människor, 2 st hundar och 3 st katter. Trots våra olika personligheter och egenheter så lever vi ett gott liv och trivs tillsammans. Vi har under årens lopp lärt oss att fungera som en flock och utan varandra så känner vi oss inte helt nöjda.



Det är sällan som vi är ifrån varandra längre stunder, men nu har vi precis avverkat åtta dagar isär. Det gick ingen nöd på någon av oss, de tvåbenta tillbringade dagarna på ett toppenfint lyxhotell i Egypten, hundarna togs väl omhand på Vita Huset's Hund och Kattpensionat och katterna stannade hemma med kattvakten.

Det var faktiskt inte förrens de sista dagarna som jag började att få "måste-klappa-något-djur"-abstinens. Inom hotellområdet fanns av förklariga skäl inga pälsklädda djur att tillgå. Jag fick nöja mig med att klappa Anders ibland ;). Väl hemma så förstod jag att även om djuren haft det bra så hade vi saknat varandra, och att det är som en flock som vi är mest tillfreds.

Djuren hälsade oss VÄLKOMMEN hem på sina egna sätt:


Mjau Mjau, vår hittekatt, sa MJAU med stora bokstäver när vi kom hem. Sen så sprang hon genast till altandörren, tittade uppfodrande och lite surt på mig och sa sen (ja katter kan prata): SLÄPP UT MIG NU!


Gepetto, vår äldsta flockmedlem, hade på siamesens vis väldigt mycket att berätta för oss. Han brukar inte jama särskilt mycket, men nu kom plötsligt en veckas jamande ut på en och samma gång. Det hade uppenbarligen hänt otroligt mycket när vi var borta ;). När jamandet var avklarat så la han sig på mig, kurrade en stund och somnade sen...


Lise, den coola sphynxkatten, kom inte ens ut och sa hej, utan jag fick leta efter henne. Och någonstans emellan täcket och madrassen så låg det en sömndrucken katt som hälsade lite lätt och som sedan somnade om. Men att hon blev glad av vår hemkomst avslöjades senare när hon kurrade kröp ner under täcket för att sova med oss. Kurrar Lise så är hon extra glad :)


Kanonen, vår balanserade och lugna dobermannyngling, visade sin glädje genom att pussas extra mycket när vi hämtade honom. Dock höll han väldigt god min länge, hans enda tecken på att han saknat oss var att han gärna ville vara extra nära i soffan. Och att jag vaknade med en Kanonkille i mitt knäveck ;). Idag rullade han extra mycket i gräset under vår långpromenad. Det är lycka och glädje a'la Kanonvis. Kanonen är inte de stora ordens hund, men med små glädjeyttringar kan man också göra sin röst hörd :).


Gossip är vårt tokigaste djur. Hon visar sina känslor mycket tydligt. Efter hemkomsten följde en 2-dagars svansviftning som aldrig tog slut. Hon viftade i sömnen, när hon stod still, när
hon låg i soffan, såfort man tittade på henne. Hon viftade, hoppade, pussades, log och sken som en sol. Gossip är DE STORA ORDENS HUND, hon visade på alla sätt att hon var så glad att vi är hemma. Hon är i vanliga fall en mycket glad hund, men har sedan vi kom hem varit en hysteriskt glad hund. Man blir glad av att se henne.

Tänk att det finns folk som säger att djur inte kan prata.....

:)