Handen som sträckte sig in i skåpet där papprena låg. Det oerhört tunga och svåra som det innebar att ens få upp dörren till skåpet. Vetskapen om vart vi skulle och varför. Det var alldeles tyst och stilla i huset. Det enda som hördes var mina andetag, och det jag kände var tårarna som rann längs min kind.
Jag blev expert på just det. Att gråta tyst utan att visa något samtidigt som min röst var som vanligt. Mina händer klappade om min prins och jag såg att han tittade på mig men han behövde aldrig bli ledsen. Jag blev expert på att hålla masken och gråta utan att påverka honom. Jag grät i bilen när jag åkte och handlade, i skogen när han sprang långt framför mig, i duschen där det inte hördes, på kvällen framför tv´n medans han sov på min arm. Tyst gråt med mängder av tårar som aldrig tog slut.
Den tysta sorgen och vårt stora bidrag till rasen. Två ytterligheter, så tunga att bära då endast den ena hade varit mycket nog.
Ända sen vi fick reda på att Kanonen var sjuk, och efter att vi bearbetat det faktum att han inte uppvisade några symptom utan såg helt frisk ut på utsidan, så visste både jag och Anders att vi ville hjälpa rasen. Hur tung vår väg än var. Hur stor vår sorg kändes. Och med vår uppfödares stora stöd så blev det precis så.
Det var till Ultuna jag och Jeanett var på väg när jag öppnade skåpdörren och tog fram alla papper som forskarna ville få tillgång till.
För Kanonen var något så ovanligt, enligt forskarna den första i sitt slag, som en dobermann som blivit friscannad flera gånger innan han blev sjuk. Dittills hade de bara fått in hundarna när de redan var sjuka och utan tidigare information.
Kanonen var högintressant för Ultunas forskarlag och de tog tacksamt emot både hans kropp och hans scanningsresultat utförda via ultraljud och fullständig screening. Det som förvånade forskarna mest var just det faktum att Kanonen genomgått en fullständig screening 10 månader tidigare och då ansetts ha ett friskt hjärta enligt hjärtspecialisten som undersökte honom.
Vi bestämde oss också för att Kanonen skulle få leva som vanligt och tas bort innan han blev sjuk. Han fick alltså avsluta sina dagar när han mådde bra, och hann aldrig bli sjuk på "utsidan". Vi valde den vägen, och därigenom fick vi även bittert kämpa mot försäkringsbolaget som ansåg att vi tagit bort en symptomfri hund. Det löste sig tillslut, men var kanske inte det som vi ville ägna våra krafter åt när vi bara haft Kanonens bästa för våra ögon.
Under hans sista månad så besökte vi Ultuna två gånger. Den första gången var vi där i några timmar för att låta forskarna ta del av honom medans han levde. Då togs det massor av blodprover, det gjordes ännu ett ultraljud och forskarna fördjupade sig i hans undersökningspapper. Tålmodigt fann han sig i allt och forskarna konstaterade stillsamt att "Det är de bästa som drabbas".
När vi lämnade sjukhuset tog professorn tag i min arm och sa: "Du förstår nog inte hur stort ert bidrag är, men för oss är han ovärdelig och Kanonen kommer att hjälpa dobermannrasen i all framtid."
De orden fastnade hos mig. Det har tröstat och stärkt mig när det har varit extra tungt. Tanken på att Kanonens och
Jennas arv är hopp. För hopp finns det. Så länge vi fortsätter att undersöka våra hundar, hjälpa forskarna och visa respekt för varandra.
Under de kommande veckorna lärde jag mig ord som vävnadsdöd och varför det var viktigt för forsklarlaget att få tillgång till Kanonens kropp direkt efter att han dött. Inte en halvtimma eller två timmar senare. Att det var bättre att han togs bort på plats än skjutsades dit död.
Några få vänner, de som hade Kanonen extra kär, fick veta vad som väntade. Vad vi bar på. Den här gången valde vi att inte vara offentliga med vår sorg, vi orkade bara med vår egen. Våra vänner bar vår tunga börda tillsammans med oss, och jag kommer alltid att vara er evigt tacksam. För att ni lyssnade och förstod. För att ni hänvisade till mig när folk frågade om Kanonen när han gått bort. För att ni stöttade oss. Tack!
Jag vet inte vad jag hade väntat mig efter Kanonens död. Men jag hade aldrig förväntat mig att vissa av er därute skulle bete er så illa som ni gjorde. Ni jagade, baktalade, ville ha fatt på SANNINGEN, ni uppmanade till krig, ni kallade oss - mig och min uppfödare - för oseriösa, fula och hemlighetsfulla. Ni sa inget när vi sågs, men såfort jag lämnade området var jakten igång igen. Det var som om världen skulle gå under om ni inte fick reda på vad Kanonen hade dött av.
Ni jagade oss på facebook, på utställningar, på nätet, ni frågade folk som var oss nära, ni lät oss inte ha vår sorg ifred utan gjorde den smutsig. Om ni bara vetat allt vi gått igenom, och varför vi behövde tid att hamna på rätt köl igen. Trots att jag vänligt men bestämt bad alla dem som inte behövde få reda på Kanonens dödsorsak i första led att låta oss sörja ifred så fortsatte ni visa era fula trynen. Ni missade att vi för ett bra tag sedan skrev ut hans dödsorsak på nätet, ni jagade på med samma kraft.
Alla de med Kanonbarn och släktingar som frågade mig direkt fick också veta vad som hade hänt. Alla fick de lyssna på vår sorg, de fick höra hela historien från början till slut. De fick höra att Kanonen dött i ett trångt rum i Ultuna, med forskarna och obducenten bredvid sig. Att vi istället för att ta bort Kanonen hos vår vanliga veterinär åkte upp till Uppsala en kall februaridag, och att han fick somna in där för att genast skäras upp. För så är det. Hans kropp behövde vara färsk för att vara till mest nytta för forskarna och rasen.
Jag höll det aldrig hemligt. För mig var det viktigt att hans historia kom direkt från mig, och inte via någon annan. Jag ville berätta hans historia själv. Varje gång jag gjort det var jag helt dränerad på energi men likväl svarade jag på allt när jag återigen fick frågan.
Häromdagen förlorade min bästa vän, tillika min uppfödare, sin hund på samma sätt som jag. Stark och med rasens bästa för ögonen genomlevde hon exakt det vi gjorde. Det fanns aldrig någon tvekan om att även hon skulle hjälpa rasen men det gör inte hennes sorg mindre.
Jag vet vilka ni är, ni som jagat oss som värst. Och nästa gång vi ses kommer jag att titta er rakt i ögonen och veta hur fega ni är när det verkligen gäller. Och hur stark jag är i samma situation. Hur ni har valt att baktala oss när jag lämnat platsen. Jag ser framemot att träffa er. Med huvudet högt och blicken mot himlen så behöver jag inte skämmas för något såsom ni får göra. Jag har gjort det bästa jag kan och lite till. Jag har lagt min sorg åt sidan för att hjälpa rasen. Och jag kommer att fortsätta att göra det.
I framtiden hoppas jag på mer respekt och förståelse för människor i sorg. Att de fula trynerna försvinner och istället ersätts med empati och samarbete.
Och se, världen gick inte under. Vi är fortfarande här och dagarna har sin gilla gång.
Väl mött i verkligheten!
 |
| Finaste prinsen |
