Saffrans story

Denna berättelse är tillägnad

Världens bästa Saffran 910327-010321 du finns i våra tankar

Nu är han borta och det är så tomt, den glada svansen har slutat vifta. Jag minns ännu hur det kändes att åka hem med valpen på midsommardagen 1991. Vi skulle "bara" åka och titta på den 12 veckor gamla valpen med jordens bula på huvudet som han fått när han sprungit in i en vägg några veckor tidigare.

Vacker var han definitivt inte, enligt andra såklart, men i mina ögon var han den finaste, sötaste, goaste varelsen på denna jord. Från dag ett så var han trygg i det nya hemmet, när ljuset släcktes i sovrummet den natten så undrade vi varför valpen inte kom och sov med oss i sängen. Och var låg han någonstans, kände han sig ensam? Det var ju bara att tända lyset och kolla. Där låg han på soffan och plirade glatt mot en. "Va, ska jag sova hos er, jag som har det bra här" såg det ut som han tänkte. Jag lyfte iallafall med mig honom till sängen och några minuter senare låg han där trygg mellan sin husse och matte, snarkandes och nöjd med livet. Och jag kunde inte sova för att jag var så lycklig. Äntligen hade jag fått en egen hund. Världens bästa hund.

Tiden gick och han växte och lärde sig att hissar faktiskt gick att åka i, cyklar inte var farliga och att man inte skulle äta allt som kom i ens väg - godispapper, colaburkar och gamla fiskhuvuden som låg och skräpade i naturen. Med tanke på att han var uppvuxen på landet bland får, katter och ankor så anpassade han sig snabbt till lägenhetslivet i Nacka.

När han var 4 månader så fick han börja följa med sin husse till jobbet. Eftersom husse jobbade med försäljning av arbetshandskar och dylikt så fick Saffran hjälpa till med olika marknadsundersökningar. Många handskar gick åt i testen, höll de för valpens vassa tänder längre än 5 minuter så var det bra kvalitet på grejerna. Husse rev sig i håret varje dag, för den här valpen som nu såg ut som en långbent älg kunde ju inte ligga stilla särskilt många sekunder och krävde mycket aktivering. En rolig episod var när husse satt i telefon med en besvärlig kund och Safffran klev upp bakom honom, la sitt huvud mot husses axel och suckade ljudligt i telefonen. Det blev väldigt tyst i andra änden och vad kan man säga i ett sånt läge? Förlåt, det var min hund som suckade?! Han var en lycklig hund som på dagarna jobbade på kontoret och på kvällarna drillades av sin matte i lydnad.

Lydnaden - den började vi tidigt med. Matte läste böcker så ögonen blödde, jag började ett halvår innan valpen införskaffades och satt och läste intensivt på jobbet under fikaraster och dylikt. Den praktiska tillämpningen av det jag lärde mig var det illa ställt med i början. Jag kommer väl ihåg första gången vi hade varit på Stockholms Södra Brukshundsklubb för att träna. Jag grät när vi kom därifrån. Inte för att min hund varit aggressiv eller bitit någon, snarare tvärtom. Gladare känguru fick man leta efter, från första sekunden vi kom dit så for Saffran runt som en tetting. "Hej, hej, här har ni mig, kom hit så får jag hälsa" skulle han nog ha sagt om han kunnat prata. Jag fick blåsor i händerna och lovade mig själv att aldrig mer åka ut och göra bort mig. Men hur det nu än var, kalla det envishet eller dumhet så for vi ut till klubben veckan efter och sakta men säkert byggdes kontakten mellan Saffran och mig upp.

Vi tränade intensivt och lyckan var stor den dagen han lyckades koncentrera sig på mig en halv minut i sträck. Min kommentar då var: Han gick och tittade på mig ett helt halvt varv! Jag hade ju sneglat på de andra hundarna och tyckte självklart att det såg flott ut när hundarna bibehöll kontakten med föraren längre än kängurun gjorde, men vi lyckades alltså med detta till slut. Det var en stund att minnas. Sen att jag proppat munnen full med choklad och det var därför som han slet sin blick ifrån alla roliga vovvar och attiraljer runt honom berättade jag inte för någon.

Ett annat moment som gick väldigt bra var hopp över hinder. Att Saffran hoppade hindrets höjd men bredvid hindret och att hela kursen avstannade när detta skulle ske - "Kolla nu ska dobermannen hoppa" - det har jag förträngt. "Han är alltid så glad din hund" sa folk och jag längtade tills dagen då han hoppade över hindret inte bredvid skulle komma. Trodde aldrig att vi skulle nå dit men tji fick jag. Världens bästa Saffran grejade det.

Jag anmälde oss till många kurser och rapportkursen som vi hamnade på våren -94 var en höjdare. Dels för att vi träffade mycket trevligt hundfolk och dels för att Saffran var som född till att springa över stubbar och stockar i skogen. Han var snabb som en vind och sprang igenom buskar och snår om så krävdes. Att man kunde göra som de andra hundarna, springa runt buskarna och snåren och ändå komma fram var inget som Saffran kunde tänka sig. Det var fullt ös medvetslös i skogen som gällde och även de rutinerade bruksrävarna öste sina lovord över denna raket, själv förstod man inte riktigt då hur bra det gick med träningen.

En hund som satsade 100% när han skulle springa, vilade en halv minut och sen ville springa tillbaka till den andra stationen "Va, vila? Det behöver inte jag, släpp mig nu matte så jag får springa upp till husse igen" och som sällan vände på sträckorna var fantastisk att träna med. Mindre fantastiskt var att han lät som en brandsiren om han fick stå och vänta för länge på att få springa igen. Det allmänna smeknamnet, kärleksfullt såklart, var Ärthjärnan. När jag många år senare träffade på en träningskamrat så var det första hon sa när vi kände igen varandra: Just det, det är ju du som äger Ärthjärnan! Ett smeknamn kan leva sig kvar länge, länge.

Lydnaden gick sisådär, när vi tränat in alla momenten och kommit ut på tävling så bestämde sig hundarna bredvid Saffran att han skulle ätas upp och trots att han var en blodtröstig dobermann så ville han ogärna slåss. Så när matte sa ligg still så gjorde man det, men kom det fram en lurvig hund och muckade så kröp man till matte 20 meter längre bort. Tyvärr får man inga poäng för platsliggningen i det läget, så det tog nio försök innan vi fick ett första pris i ettan, sen kom de andra två snabbt i följd efter detta. När vi kom längre upp i klasserna och Saffran uppnått en ålder av 7 år så sa en domare till mig en gång "att den där hunden blir bra när han får växa till sig ett par år". Till saken hör att Saffran på mitt kommando galopperade ut för att hämta en vittringsapport och när han hittade den blev han så glad så han hoppade jämfota på den, runt den och oj matte den råkade flyga iväg. När han till slut fick tag i den efter en yster dans så hängde apporten som en cigarett i mungipan på honom och han kom tillbaka och satte sig. Man ska springa ut, hämta pinnen, springa in igen. Inte fara runt som en katt på ett hett plåttak. Jag hade vid denna tävling fått en viss tävlingsrutin med den vilda dobermannen och kunde faktiskt skratta åt spektaklet. Domaren skrattade också glatt när hon förstod att den här hunden faktiskt var 7 år.

En annan gång hoppade han över hindret innan han sprang ut till konen som jag kommenderat honom till. Tyvärr kunde domaren inte ge honom extrapoäng för denna uppvisning, trots att han ville det, men snyggt var det! Att följa tävlingsledarens kommandon och inte mina var en höjdare som han praktiserade några gånger. Det var som att se en fjärrstyrd hund på banan, jättekul - tyckte Saffran iallafall.

Tävlingskarriären avslutades-99 med ett fint tävlingsminne där både jag och Saffran presterade en bra tävling (mattes tävlingsnerver var inte att leka med på den tiden). Han gjorde alltid sitt bästa, med ett glatt flin i fejjan och humöret på topp. Det är så jag minns honom.

Sina sista år var han med mig på jobbet och där trivdes han bra. Att vara säkerhetsansvarig på en annonsbyrå smällde högt i hundvärlden. Han var omtyckt, förutom bakdelen som gav en viss odör titt som tätt, omklappad och matad med diverse lunchrätter. "Titta på honom, vilka bedjande ögon, får han en bit?" hörde jag ett antal gånger. Att fisa i säljarnas rum och sedan gå därifrån när man upptäckte att det stank hörde också till en av Saffrans favorithobbies. Att han busade med mattorna och jagade skrikande säljare runt kontoret hände ofta. Säljarna valde själva denna behandling bör ju tilläggas, de tyckte att det var roligt (?) när Saffran sprang efter dem. Att han genom sin blotta uppenbarelse skrämde slag på ett antal budkillar visste han själv inte om. Jag frågade alltid om personen i fråga var hundrädd och om de sen svarade nej så fick Saffran gå fram och hälsa. Minen på deras ansikten var obetalbar när Saffran vecklade ut sig under skrivbordet och kom fram. "Hej, här är jag, klappa mig!". Saffran fortsatte med sin discosvans och discodans och blev snabbt vän med de flesta. Snäll så in i norden när han var på humör och det var han ofta.

En kelsjuk knähund är ett av minnena jag har av honom och hur han viftade ner varenda grej i hallen när man kom hem. Avlånga hallar är inte att rekommendera när man har en dobermann. Och hur han alltid lyckades lägga sig emellan mig och husse förblir en gåta. Vem behöver preventivmedel när man äger en dobermann? Jag hoppas att ni som lärde känna Saffran tänker på honom ibland och minns den glada spelevinken han var.

Han är värd en tanke då och då, världens bästa Saffransbulle. Ta hand om era vänner, både två-och fyrbenta!