20 år med dobermann - del ett

Idag, exakt för 20 år sedan, fick jag hem min första dobermann Saffran. Alltsedan jag var yttepytte pygmé hade jag drömt om en egen hund och nu blev drömmen äntligen sann. Inte visste jag väl då att livet tillsammans med min första hund skulle leda till en livslång kärlek till rasen som alltid får mitt hjärta att slå lite extra - DOBERMANNEN.

Lycklig nybliven hundägare

20 år senare sitter jag här och funderar över allt som jag upplevt tillsammans med mina hundar och allt som de har gett mig. De har gett mig massor med fina upplevelser och så otroligt mycket kärlek. Med en hund i huset behöver man aldrig känna sig oälskad.

Hundarna är numera en självklar del i vår familj och jag kan inte tänka mig ett liv utan en eller två, eller varför inte tre dobermän ;).

BULAN

Min historia började alltså för 20 år sedan med Saffran. Han var en  liten kille på 13 veckor, som pga sin enorma bula på huvudet (han hade krockat med en vägg), inte lyckades hitta en familj förrens jag klev in genom dörren. Jag har alltid haft en extra liten vurm för individer som kanske inte riktigt når upp till alla skönhetsideal, mina vänner har tom sagt att om jag någon gång skaffar kennelnamn ska det vara Kennel Defectus ;).

Saffran on the way

Men Saffran var, trots brister i mentalitet och utseende, en härlig hund att jobba med. Han förlät en gärna ifall man gjorde fel (och det gör man ju), han orkade jobba hur länge som  helst och  han var ärlig när man tävlade med honom. Faktiskt så gjorde han alltid sitt bästa, och han lärde mig massor. Tillsammans med honom upplevde jag allt för första gången och kämpade för att rätta till de problem som uppstod. Bl a lärde jag mig att envishet och ihärdighet alltid lönar sig i träning. Saffran blev glad av att träna. Och det blev jag också.

Saffransbullen 8 år

Saffran älskade Zooaffärer,
man kunde inte gå förbi en utan att han SKULLE in

Nu följde några år av hårt tränande, jag gick alla kurser som gick att få tag på, var på klubben jämt och trivdes utomordentligt med det. En ganska normal "första hunden"-fas helt enkelt. Saffran levde ett aktivt hundliv och det fortsatte han med även efter att jag och dåvarande sambon separerade. Vi hade helt enkelt delad vårdnad över honom. Under sina sista år i livet så fick han även jobba på en annonsbyrå med mig. Varje dag tog vi buss och tunnelbana in till St Eriksplan och varje kväll åkte vi tillbaka samma väg. Han levde sitt liv i stadsmiljö och ute i Nacka-skogarna.

Rapportsaffran

Saffran bidrog på sitt lilla sätt till att jag träffade mannen i mitt liv - Anders. Genom annonsbyrån fick jag kontakt med Anders kompis och sedan Anders. Och när det, enligt mig, började närma sig en date så bjöd jag helt sonika hem Anders med de bevingade orden: Ska du följa med hem och hälsa på min hund? Anders som alltid drömt om en egen hund, nappade såklart på inviten :). Och på den vägen är det :).

Två hunkar i samma säng

Saffran dog en vecka innan sin 10-årsdag, av en  ovanlig auto-immun sjukdom som gjorde att hans muskler förtvinade. Han dog i min lägenhet i Älta, omgiven av oss som älskade honom.  Han dog i min famn, lugnt och stilla. När veterinären bar iväg hans kropp kändes det som om mitt hjärta brast i tusen bitar. Sorgen och saknaden var stor, föga visste vi att med tiden bleknar sorgen lite och man lär sig att älska igen....

Älskade Saffran

LP I Nordic Star's Safir tävlade i elitklass lydnad, blev uppflyttad till lägre klass rapport och kunde pga tandförluster inte ställas ut mer än som valp. Han var en fena på allmänlydnad och är nog min lydigaste hund vad gäller det. Han avslutade sin tävlingskarriär som 8-åring, fortfarande pigg och full av bus. Läs gärna Saffrans story.

20 år med dobermann -del två kommer snart....

Sol i blick!