Hej, jag heter Rulle....

...och idag har jag flyttat hem till min nya familj.

Resan hit till Solinge gick bra, förutom att min matte plötsligt blev jätteledsen och började gråta. Hon saknar min storebror Kanonen, han har visst flyttat till himlen. Husse saknar honom också. Massor. Och de sa att det ibland kommer att vara svårt och ledsamt, men de sa också att de ska ta hand om och älska mig. Det tycker jag kändes bra. För jag älskar dem, jag älskar alla människor.

Matte och husse säger att jag är en ovanligt kavat och nyfiken typ, att jag gärna tar ögonkontakt och att jag har en väldigt positiv syn på livet. ALLT är kul. Livet är en fest.

Här på Solinge bor det tre stycken så kallade "katter", de är superroliga tycker jag. En har inget hår och verkar lite sur, en är svart och har en JÄTTESTOR svans. Den svarta katten har jag bara träffat utomhus och då tyckte jag att hon var lite läskig. Den bästa katten heter Ior, han är randig och busar med mig. Det känns som om vi kommer att bli jättegoda kompisar. Idag har jag jagat honom genom hela huset, sen blev jag jättetrött. Vi har brottats lite också. Ior gillar mig och jag gillar honom.

Jag har även fått en storasyster, hon heter Gossip och hon är jättelik min mamma. Så första gången vi träffades trodde jag att det var min mamma. Gossip var snäll när vi nosade på varandra, men vi får inte leka med varandra än. Matte säger att jag måste bli större först. Gossip tyckte visst att jag luktade lite illa också, medans jag tyckte att hon luktade jättegott. Hon var spännande och busig. Vi kommer att ha jättekul ihop tror jag.

Nä, nu måste jag susa vidare. Kanonen verkar ha varit en hyvens kille, han har lämnat kvar sina leksaker här på jorden och nu tänkte jag leka lite med dem.

Vi syns och hörs,

Hälsningar Rulle

Tack

Tack för alla fantastiska blommor i rosa, tack för alla presenter som har kommit via posten eller via bud, tack för alla hälsningar på facebook, via sms och alla era telefonsamtal.

Tack för er omtanke i samband med våra stora förluster, den värmer så oerhört mycket.

Tack....

Ammi och Anders

Gepettos farväl

Kan man bli sjuk av sorg? Isåfall är det vad som har drabbat mig. Det värker och trycker runt hjärtat, det onda strålar ut i vänsterarmen, jag är varm, jag är kall, jag är så oändligt trött. Och ledsen. Orken är helt slut. Ute spirar våren, men hemma är det bara grått grått grått.

Inom loppet av en vecka så har vi förlorat 1/3 av vår flock. Varje individ som försvinner har en egen själ och personlighet, de har sin bestämda plats i flocken. Det blir ett stort stort hål efter varje djur som dör. Och även om det kommer in nya djur så fylls inte hålen igen. Man saknar de förlorade familjemedlemmarna. Alltid...

I fredags kväll blev Gepetto akut dålig och vi fick åka in till Ultuna med honom där vi spenderade huvuddelen av natten med att försöka komma fram till vad som var fel. Det slutade med att vi fick åka hem och Gepetto las in för intensivvård. På lördagen blev han piggare för att på söndagen må markant mycket sämre. Då tog vi det svåra beslutet att låta honom somna in.

Och allt känns bara som en ond dröm....

Gepetto var en kurre-kung, han kunde kurra i timmar och låg helst av allt i någons famn och mös. Han var katternas ledare och hade stenkoll på flocken. Gepetto var en soldyrkare och livsnjutare av stora mått. Han var vår lataste katt, och man hittade honom ofta sovandes i en solfläck. På kvällarna var hans givna plats alltid i famnen. Jag är rätt säker på att det inte finns en endaste bild på Gepetto där han springer. Gepetto sprang helt enkelt inte, han tog livet med ro. Lite som Ferdinand. Trots att han var en liten katt så tog han stor plats här hemma. Finaste Gepetto-katten.

Gepetto har överlevt 2 hundar och 4 katter, han har uppfostrat kattungar och hundvalpar med samma pondus, han drog sig inte för att klappa till dobermann näsorna om de kom för nära. Han har alltid funnits där.

Gepetto kom till oss strax efter att vi hade förlorat vår första dobermann, Saffran, och sedan dess har han haft sin givna plats i vår flock. Nu är hans plats tom, och vi saknar honom så. Älskade lilla Gepetto-katt, vi älskar dig. Glöm inte det, matte och husse älskar dig.

Mitt hjärta har gått i tusen bitar...

Min bästa soffakompis...

 

Vår älskade prins har lämnat oss

Nothing but your memory
Sorrow and grief
In the air that I breathe
So much pain that I can't hide
I wanna try
But the tears never dry

I måndags lämnade vår älskade älskade prins oss efter en kortare tids sjukdom. Och trots att vi hade förberett oss på dagen så hade min kropp glömt hur förkrossad man blir.

Jag bar min sorg stolt och stark. Jag bar min sorg i kretsen av några få vänner. Jag bar min sorg med högt huvud, och tillsammans med Anders bar vi vår sorg med Kanonens bästa för våra ögon.

Jag grät i min ensamhet, i duschen, i bilen med radion på högsta volym, jag grät när Anders kvällsrastade hundarna, jag grät när Anders och hundarna hade gått och lagt sig. Jag grät i min ensamhet för att Kanonen skulle slippa bära min sorg tillsammans med mig. Hans sista tid på jorden var fin och ända in i det sista var han en glad hund.

Jag grät tyst och stilla. Nu när Kanonen är borta så gråter jag så att det gör ont i kroppen. Jag känner mig amputerad, halv, mitt hjärta är krossat, varje minut saknar jag vår älskade hund.

Han fattas oss. Vår stora älskade trulhund. Min vapendragare. Du fattas oss.

Kanonens sista dag tillbringades med långpromenader i solen, sedan somnade han lugnt och stilla in i min och husses famn. Såsom med Uno höll jag min hand mot Kanonens nos hela tiden, och det sista han hörde var hur mycket vi älskar honom. Vi älskar dig Kanonen.

Efteråt höll jag ihop när vi gick genom de långa sjukhuskorridorerna på vår väg ut. Jag höll ihop när vi mötte människor, jag höll ihop ända tills vi tog oss ut från byggnaden. Där och då tog min sorg över och där är jag än. I den stora sorgen och saknaden efter vår älskade Kanonkille.

Jag saknar dig när jag kliver upp, under hela dagen och när jag går och lägger mig. Jag saknar dig när jag sover, jag saknar dig så mitt hjärta värker, det strålar, svider, bultar och kroppen är helt bedövad av sorg.....

Vi älskar dig Kanonen. Nu och föralltid.Vi älskar dig.

Äkta kärlek

De här fina bilderna som jag tog häromdagen tycker jag beskriver Gossips och Kanonens förhållande. Inomhus så sover de gärna i klump och utomhus stannar de ofta till och pussar på varandra. De Ä.L.S.K.A.R varandra....

Kärlekspuss

Bus

Lyckliga vovvar på vift

Ordlös kommunikation

Kanonen har ett rikt och varierat språk. Ja, vår hund kan faktiskt tala! Han talar med kroppen, tassarna och inte minst med sina ögon.

Hans blick kan vara förebrådande . Bara Gossips näsa nuddar vattnet i vattenskålen så är det odrickbart enligt Herr Kanon. När han vill få oss att byta vatten så använder han sig antingen av en djup och högljudd suck som hörs ända bort till Arlanda eller så ställer han sig helt sonika och stirrar ut skålen. Då förstår man. Vattnet är äckligt. Punkt slut. Matte (eller husse) kom och byt. Nu!

Kanonens tassar kan användas till att springa med eller så kan de välta ner matskålen från pallen som den står på. Han slår hårt och skålen flyger över köksgolvet. Och då vet man att herrn är hungrig. Nu!

Hänger jag inte med på promenaderna så stannar han och väntar, ser ut att titta lite under lugg på mig och så ber han mig att ta det långa benet först ;), när husse närmar sig hemmet så säger Kanonen till att snart är hussen här. Skynda dig så hälsar vi.

Den här ordlösa kommunikationen är den som jag värderar mest med mina hundar, jag älskar när de för ett samtal med mig. För visst kan hundar prata!

En hejjare på att prata

Fredagsmys

Nöjd Kanonkille efter avslutat lydnadspass

De senaste veckorna har vi tränat inomhus två gånger i veckan.  Till skillnad från söndagar då jag åker norr om Uppsala så har jag betydligt närmare till fredagens träning som sker nära hemmet.

Igår höll kylan Sverige i ett kallt grepp och det var inte självklart att att träningspasset skulle bli av. Men så bestämde vi oss ändå för att köra, byltade på både hundarna (varav två inte har någon päls ;)) och oss till max och sen körde vi en speeddejting variant på träning. Dvs korta och intensiva 5-minuterspass varvat på varandra. Hundarna uppskattade denna träningsform enormt mycket och koncentrationen var på topp hos alla fyra.

För Kanonens del så var den största utmaningen att träna nära Luna som löper för första gången, i övrigt fick han öva på fritt följ, svängar, sidförflyttningar, stå och stadga. Killen skötte sig jättebra :)

Med Gossip fortsatte jag att traggla på vittringen, där jag lärt henne att peka på rätt pinne (dvs trycka på rätt pinne med sin nos), detta för att få bort att hon lyfter fel. Nu börjar det bli dags att utmana henne vidare i detta moment. Sedan körde vi stegförflyttningar och FJÄRREN :). Till min stora glädje kunde jag backa ut på fullt avstånd utan att Gossip flyttade framåt vid något skifte. Så härligt att allt vårt jobb gett så bra resultat. :)

Tyvärr är Gos tass inte helt bra än, så vi ligger efter med alla dirigeringsmoment, längtar tills vi kan börja med dem.

Under tiden som jag tränar lydnad så kör Felicia agility med Saga och Luna, det är verkligen full fart i ridhuset och hennes hundar gör fina framsteg varje gång. Så kul!

Hundarna uppskattar verkligen dessa tillfällen och de tillbringar sedan kvällen i vår soffa. Djupt snarkandes :).

Må väl!