Gossip godkänd i elitklass spår

Någon frågade mig hur det känns nu. Som att gå på bomull svarade jag. För det känns så. Jag är så stolt och glad, det känns som om jag är 2 meter lång och svävar fram. Bara att skriva dessa rader gör mig lycklig :).

I söndags var vi och tävlade Elitspår i Lindesberg. Lottades till spår nummer sju som var spår nummer ett ;). Efter en kort lunguppvärmning bestämde jag mig för att nu fick det bära eller brista. Gossip var på ett strålande humör och lungorna kändes helt ok.

Den här gången gick det lika bra som sist, en liten nosning i luften och sen bar det av till höger, förbi en stor sten, in mot mitten av rutan och tvärt till vänster. För min del gäller det ju bara att älga med och inte tappa linan.

Pulsen ökar alltid lite extra när man närmar sig markeringarna för att rutan tar slut. Är man på spåret eller bredvid? Är det framspår eller bakspår? Man har tre minuter på sig att hitta spåret och tar man sig inte ur rutan så är tävlingsdagen slut. När man tävlar bruks och lydnad så är det allt eller inget som gäller, det är det som är tjusningen med det hela tycker jag.

Som sagt var - den här gången gick det lika bra som på RM'et, framspår och betyg 10! Gossip tog sig säkert och relativt lugnt runt det 1500 m långa spåret, spetsvinkeln gick toppen och med oss in i "mål" hade vi förutom våra 7 apporter + slut en extra pinne från högre spåret dagen innan. Betyg 10.

Redan här hade jag kunnat åka hem...

Efter spåret väntade vila för Fröken Gossip, det tar på krafterna att tävla och vi satte oss i bilen för att vänta in övriga tävlande och domarlaget. Och medans vi satt där så drabbades jag av något som inte hänt mig på år och dagar - det fula PRESTATIONSÅNGESTTROLLET satte sig på min axel och vägrade att flytta på sig.

Plötsligt kände jag mig liten, dåligt förberedd och undrade vad vi gjorde där.

Prestationsångesttrollet - som jag trodde att jag hade motat bort för länge sen - gjorde mig helt skakig och nervös. Inte någon bra grund när man tävlar.

Tankar som "Jag borde ha tränat mer", "Vad gör vi här, kan vi inte åka hem", "Alla andra är jätteduktiga och tävlar på SM-nivå" och "Vi kommer inte att få några poäng på lydnaden överhuvudtaget" kändes som en massiv börda. Hjälp.

Men är det något som jag är bra på så är det att fokusera när det verkligen gäller och med min egen och Anders hjälp så stack trollet iväg och jag var på banan igen. Även om jag var väldigt nervös på uppletet så genomförde vi momentet. Lyckan var stor när vi tom fick betyg på momentet. Tappra lilla Gossipen letade som en tok och gjorde verkligen sitt bästa. Duktiga duktiga Gossipen :). Efter uppletet så släppte nervositeten och större glädje över betyg 5 tror jag faktiskt inte att varken domare eller publik har sett. Jag var ett enda stort lyckligt leende.

Redan här hade jag kunnat åka hem.....

Platsen avstod vi eftersom jag inte haft möjlighet att lägga Gossip i grupp med skott sedan förra året. Det kändes onödigt att lägga "bara för att", vi siktade på godkänt resultat och var nöjda med det. Men medans man sköt så låg Gossipen på agilitybanan bredvid lydnadsplanen och det gick hur bra som helst. Gossip har ju aldrig rest sig på tävling - än -, hon är totalt skottfast och jag hoppas att den trenden fortsätter :). Nu ska vi definitivt se till att träna momentet till nästa tävling.

Lydnaden gick över förväntan, några småmissar klämde vi ju såklart till med, bl a på inkallningen där Gos inte startade när jag ropade. Om det var vinden eller att jag ropade för lågt det vet jag inte, men när hon väl kom iväg så såg resten toppenfint ut :). Vi fick betyg på alla moment utom framåtsändandet och på stegen. På framåtsändandet hade hon lite svårt att lämna min sida, sedan gick hon inte tillräckligt långt ut. Men hon försökte och det värmde mitt hjärta :). På stegen gick hon upp fint, klev på fint däruppe och på nervägen så hoppade hon ner - hela vägen. Ups, kanske inte riktigt vad vi hade tänkt oss ;).

Men även om vi missade 90 poäng så slutade vi på finfina 474.75 poäng och jag är så stolt! Vi är långt bättre än jag någonsin trodde att vi var och när vi får till allt så kan vi kanske tom leka med de stora grabbarna. Fast just nu tävlar vi bara för att skaffa oss erfarenhet och lära oss saker. För det är nu tävlandet börjar för vår del. Det är nu vi är i elit.

Gossip fick många positiva kommentarer från våra medtävlare. De värmde verkligen våra hjärtan, att SM-förare väljer att säga några uppmuntrande och peppande ord om ens hund visar på en ödmjukhet som man tyvärr inte hittar hos alla. Men jag tycker att brukssporten är bra på så sätt, man tävlar på lika villkor, håller ihop hela dagen och får därigenom många trevliga kontakter.

Jag skulle vilja ge ett speciellt tack till min Anders, som inte bara är min sambo utan även min bästa hundsupporter. Anders ställer upp långt mer än vad jag någonsin kan önska, bl a ägnade han förra helgen till att lägga inte bara ett utan flera spår till Gossip. Under tiden som han tränade Gossip var jag i Norge med Kanonen. Det säger allt om han dedikering för Gossip och mig.

När min ork tryter så finns han där och stöttar, han kommer med goda råd när vi tränar, han väljer att följa med oss på äventyr fastän sängen säkert ibland känns mer lockande. Aldrig klagar han och alltid tror han på oss. Helgens resultat är inte bara mitt och Gossips, det är vårt - Anders, mitt och Gossip. Vi är ett bra team. Tack Anders. För allt som varit och komma skall.

Självklart vill jag även tacka Mia som alltid kommer med glada tillrop och tror på oss. Och Jeanett som gett oss ännu en toppenhund att tävla med. TACK! Tack även till alla våra övriga träningskompisar som ställer upp i vått och torrt.

Som sagt var - det här var bara början. NU kör vi :).