Milano Memories

Norra sidan av Gardasjön.

Lovely!

Garmisch Parten Kirshen


Garmisch Parten Kirshen

Bästa Unos sista resa, 5 månader senare fanns han inte mer.....

Campingen i Milano, vi bodde i vagnarna.

Utställningsområdet

Vid södra sidan av Gardasjön

Snart bär det av igen. Denna gång ska vi besöka IDC-utställningen i Bratislava. Nu ska ytterligare en av mina drömmar slå in - att få möjligheten att visa upp Gossip i hedersklassen. Det här har jag drömt om sedan vi besökte Milano 2007. Tänk att drömmar kan slå in :).

Fler bilder från vår resa 2007 hittar ni här:
http://www.pixbox.se/alb_show_id581443_page0.html

Jag verkar komma med på alla spår som jag anmäler mig till så i september ska vi tävla igen. Nu pågår en intensiv träningsperiod och jag tänker försöka träna även utomlands. Lite galen är man allt :)

Ha det gott!

Best of Norway

Jag vet inte hur många utställningar som jag har tillbringat liggandes på magen bakom ett utställningstält. Allt detta för att Gossip absolut inte ska få syn på mig. Gossip är ju känd som den vilda kängurun, när hon kliver in i utställningsringen så förvandlas vår lydiga madam till en busig dam utan dess like. Utanför ringen uppför hon sig exemplariskt, travar så fint så, både på löst och sträckt koppel, men inne i ringen växer hornen ut och buset slår till!

Det är många duktiga handlers som fått känna på detta och själv kan jag inte visa henne alls. Hon bara busar ;).

Med detta i åtanke så tar det lite tid att ställa om till Kanonen och hans lugnare utställningsstil. Han travar ALLTID men ändock känner jag att jag måste ställa mig bakom tältet. Haha.

Så på Norsk Vinnare utspelades följande.

Bästa hanhundsklassen innehöll följande fina hundar: Kanonen, Max, Fred (Kanon-bror) och Litro (en svart championhane). Domaren lät Max och Fred trava några varv för sig själva, medans de övriga stod kvar. Sedan fick alla trava, medans Ammi stod bakom tältet.

Plötsligt hör jag vår norska vän Mariann ropa: JAAAAAAAAAA MAX!!! Eftersom jag står bakom tältet så tror jag ju såklart att Kanonens fina halvbror blivit Norsk Vinnare. Men när jag kliver fram bakom tältet så ser jag Kanonen på första platsen?! Jeanett ler så glatt och gör diskret tummen upp åt mitt håll, medans jag inte förstår någonting. Vann min hund? frågar jag dem som står bredvid och trots att de svarar JA så tar det en ganska lång stund innan jag förstår att Kanonen verkligen vann.

Men det blev ett fint och roligt minne :).

Kanonens hittills finaste utställningskritik fick han dock dagen innan:

Utmärkt typ, Maskulin, Välbyggd, välvinklad, välgående. En flott representant för rasen! Försvarar sitt championat med glans.

Den kritiken ska vi rama in :).

Till helgen väntar Tävlingslydnadskurs med Kjell och Lillemor Edström på Väsby BK. Det ska bli så kul!

Best of Bremen

I Tyskland är mässbesökarna oftast väldigt nyfikna på ens hundar och det kommer inte bara fram en utan flera människor som vill klappa på dem. Tyskland bästa dogklappare var en 12-13 år gammal pojke som satt med oss i minst en timma. Hundarna låg på varsin sida om honom, ibland på rygg, oftast i hans knä. Och han klappade på. Båda hundarna mös av förståeliga skäl som bara den, kelandet tog ju aldrig slut. Plötsligt frågade killen:

*Which language do you speak with your dogs?"

"We speak Swedish...." svarade jag

Man såg hur han tänkte på detta ett litet tag och så sa han:

"But they understand German?"

:). Ja, för honom var det ju självklart att en tysk ras förstår tyska :).


Nästan som Tysklandsmys....

Gossip godkänd i elitklass spår

Någon frågade mig hur det känns nu. Som att gå på bomull svarade jag. För det känns så. Jag är så stolt och glad, det känns som om jag är 2 meter lång och svävar fram. Bara att skriva dessa rader gör mig lycklig :).

I söndags var vi och tävlade Elitspår i Lindesberg. Lottades till spår nummer sju som var spår nummer ett ;). Efter en kort lunguppvärmning bestämde jag mig för att nu fick det bära eller brista. Gossip var på ett strålande humör och lungorna kändes helt ok.

Den här gången gick det lika bra som sist, en liten nosning i luften och sen bar det av till höger, förbi en stor sten, in mot mitten av rutan och tvärt till vänster. För min del gäller det ju bara att älga med och inte tappa linan.

Pulsen ökar alltid lite extra när man närmar sig markeringarna för att rutan tar slut. Är man på spåret eller bredvid? Är det framspår eller bakspår? Man har tre minuter på sig att hitta spåret och tar man sig inte ur rutan så är tävlingsdagen slut. När man tävlar bruks och lydnad så är det allt eller inget som gäller, det är det som är tjusningen med det hela tycker jag.

Som sagt var - den här gången gick det lika bra som på RM'et, framspår och betyg 10! Gossip tog sig säkert och relativt lugnt runt det 1500 m långa spåret, spetsvinkeln gick toppen och med oss in i "mål" hade vi förutom våra 7 apporter + slut en extra pinne från högre spåret dagen innan. Betyg 10.

Redan här hade jag kunnat åka hem...

Efter spåret väntade vila för Fröken Gossip, det tar på krafterna att tävla och vi satte oss i bilen för att vänta in övriga tävlande och domarlaget. Och medans vi satt där så drabbades jag av något som inte hänt mig på år och dagar - det fula PRESTATIONSÅNGESTTROLLET satte sig på min axel och vägrade att flytta på sig.

Plötsligt kände jag mig liten, dåligt förberedd och undrade vad vi gjorde där.

Prestationsångesttrollet - som jag trodde att jag hade motat bort för länge sen - gjorde mig helt skakig och nervös. Inte någon bra grund när man tävlar.

Tankar som "Jag borde ha tränat mer", "Vad gör vi här, kan vi inte åka hem", "Alla andra är jätteduktiga och tävlar på SM-nivå" och "Vi kommer inte att få några poäng på lydnaden överhuvudtaget" kändes som en massiv börda. Hjälp.

Men är det något som jag är bra på så är det att fokusera när det verkligen gäller och med min egen och Anders hjälp så stack trollet iväg och jag var på banan igen. Även om jag var väldigt nervös på uppletet så genomförde vi momentet. Lyckan var stor när vi tom fick betyg på momentet. Tappra lilla Gossipen letade som en tok och gjorde verkligen sitt bästa. Duktiga duktiga Gossipen :). Efter uppletet så släppte nervositeten och större glädje över betyg 5 tror jag faktiskt inte att varken domare eller publik har sett. Jag var ett enda stort lyckligt leende.

Redan här hade jag kunnat åka hem.....

Platsen avstod vi eftersom jag inte haft möjlighet att lägga Gossip i grupp med skott sedan förra året. Det kändes onödigt att lägga "bara för att", vi siktade på godkänt resultat och var nöjda med det. Men medans man sköt så låg Gossipen på agilitybanan bredvid lydnadsplanen och det gick hur bra som helst. Gossip har ju aldrig rest sig på tävling - än -, hon är totalt skottfast och jag hoppas att den trenden fortsätter :). Nu ska vi definitivt se till att träna momentet till nästa tävling.

Lydnaden gick över förväntan, några småmissar klämde vi ju såklart till med, bl a på inkallningen där Gos inte startade när jag ropade. Om det var vinden eller att jag ropade för lågt det vet jag inte, men när hon väl kom iväg så såg resten toppenfint ut :). Vi fick betyg på alla moment utom framåtsändandet och på stegen. På framåtsändandet hade hon lite svårt att lämna min sida, sedan gick hon inte tillräckligt långt ut. Men hon försökte och det värmde mitt hjärta :). På stegen gick hon upp fint, klev på fint däruppe och på nervägen så hoppade hon ner - hela vägen. Ups, kanske inte riktigt vad vi hade tänkt oss ;).

Men även om vi missade 90 poäng så slutade vi på finfina 474.75 poäng och jag är så stolt! Vi är långt bättre än jag någonsin trodde att vi var och när vi får till allt så kan vi kanske tom leka med de stora grabbarna. Fast just nu tävlar vi bara för att skaffa oss erfarenhet och lära oss saker. För det är nu tävlandet börjar för vår del. Det är nu vi är i elit.

Gossip fick många positiva kommentarer från våra medtävlare. De värmde verkligen våra hjärtan, att SM-förare väljer att säga några uppmuntrande och peppande ord om ens hund visar på en ödmjukhet som man tyvärr inte hittar hos alla. Men jag tycker att brukssporten är bra på så sätt, man tävlar på lika villkor, håller ihop hela dagen och får därigenom många trevliga kontakter.

Jag skulle vilja ge ett speciellt tack till min Anders, som inte bara är min sambo utan även min bästa hundsupporter. Anders ställer upp långt mer än vad jag någonsin kan önska, bl a ägnade han förra helgen till att lägga inte bara ett utan flera spår till Gossip. Under tiden som han tränade Gossip var jag i Norge med Kanonen. Det säger allt om han dedikering för Gossip och mig.

När min ork tryter så finns han där och stöttar, han kommer med goda råd när vi tränar, han väljer att följa med oss på äventyr fastän sängen säkert ibland känns mer lockande. Aldrig klagar han och alltid tror han på oss. Helgens resultat är inte bara mitt och Gossips, det är vårt - Anders, mitt och Gossip. Vi är ett bra team. Tack Anders. För allt som varit och komma skall.

Självklart vill jag även tacka Mia som alltid kommer med glada tillrop och tror på oss. Och Jeanett som gett oss ännu en toppenhund att tävla med. TACK! Tack även till alla våra övriga träningskompisar som ställer upp i vått och torrt.

Som sagt var - det här var bara början. NU kör vi :).

Hjärtscanning Vita Huset

Idag har vi varit med om något jättespännande. Jeanett, vår uppfödare, hade ordnat så att en specialist på hjärtan - den välkända leg.vet. Lennart Nilsfors - kom till Vita Huset och hjärtkollade både hundar och katter.

I nuläget finns det ingen möjlighet att komma åt den otäcka hjärtsjukdomen DCM som drabbar våra älskade dobermän. Man vet inte arvsgången, om den nedärvs recessivt eller dominant. Det finns inget pålitligt sätt att testa hundarna på. Man hoppas på ett DNA-test som ska kunna visa vilka hundar som bär på den sjuka genen. Men när detta test finns på marknaden kan ingen svara på och tills vidare måste vi med rasen leva med sjukdomen.

Genetikerna tycker en sak, hjärtspecialisterna en annan. Vem ska man lyssna på och vad ska man göra? Det finns folk som påstår att det vi gjorde idag inte spelar någon roll, det finns andra som tycker att det som gjordes var en bra sak. Lennart tyckte att det som gjordes idag var en bra sak och att avelsdjur ska scannas en gång per år. Jag kan bara konstatera att någonstans måste vi börja, och jag har valt att börja här. Genom att scanna båda våra hundar.

Även om inte ultraljud av hjärtan inte garanterar att hunden är frisk om ett par veckor så hoppas vi ändå kunna upptäcka de sjuka hundarna tidigare. Så om ett år är det dags för ultraljud igen. Men idag kunde vi glatt konstatera att både Gossip's och Kanonens hjärtan såg jättefina ut. Veterinären tyckte att det var extra kul att scanna Gos som med sina 5,5 år var bland de äldsta hundarna idag. Och det såg JÄTTEFINT ut sa han :). Totalt tror jag att uppemot 10-12 dobbisar testades idag och minst lika många katter.

Inom kattvärlden har man kommit många steg längre än oss, man mer öppen när man pratar om sjukdomen, ej heller "pekar" man finger eller skyller på andra. Det är något att eftersträva. Att sjukdomen inte är någons fel utan något som vi lever med nu och försöker göra något åt.

TACK Jeanett för att du engagerar dig i detta! Varje resa börjar med ett litet steg och nu har vi som var där idag tagit vårt första :).

Tack även till kennelpojken Anders som fixade god god lunch idag :).

Bästa busarna

Nyp mig...

...jag tror att jag drömmer...

BIR, CERT, CACIB, NORSK VINNARE 2010 och NORSK UTSTÄLLNINGSCHAMPION

blev resultat av gårdagens utställning i Oslo....

Så nu heter Kanonen:

Korad No uch Tysk Ch (VDH) NO V-10 Nordisk JV-08 Jean Dark Kanon

Det här är helt galet.

Nyp mig som sagt var....

Mer om utställningen kommer, men TACK till bästa Jeanett som visade Kanonen båda dagarna och TACK till bästa resesällskapet Jeanett, Liselott och Felicia.

Nu ska jag somna om...

Kanonen TYSK CHAMPION (VDH)!!!

Vi hänger mest på Facebook, så för många kanske det här redan är old news.... ;)

Nåja. Vi är iaf hemma igen efter en fantastisk resa till Tyskland/Bremen. Anders ska härefter få vara min personliga hotellbokare, för WOW vilket fint hotell han hade hittat åt oss. Med 200 meter till Messe Bremens ingång så behövde man bara kliva upp ur sängen, pallra sig ner förbi receptionen, svänga vänster och vips var vi på utställningsplatsen. Så skönt. Bilen användes inte överhuvudtaget under helgen, utan vi tog oss promenadvägen vart vi än skulle :).

Mittemot hotellet låg Bremens största park Bürgerpark, helt klart den största park jag någonsin har sett. Där gick vi våra kvällspromenader, tränade Gossip och njöt av utsikten :). Kika in på parkens hemsida vet ja:

http://www.buergerpark.de/en/ansichten/galerien

Lördagen började med att vi klev in på utställningsplatsen och att jag omfamnades av våra tyska vänner. Anders såg lite chockad ut, åka ända till Tyskland och se sin sambo bli kramad på av okända människor. Hundsport är kul, men får vänner över hela jordklotet :).

Tack vare Anders, Elmar, Alexandra och resten av de tyska utställarna så gick helgen i skrattets tecken, och det behövde jag eftersom jag skulle visa Kanonen själv och var så nervös över detta. När jag ställer andras hundar så känner jag inte alls av mina nerver på samma sätt. På lördagen skakade mina händer bitvis så mycket så att jag inte kunde hålla i kopplet. Jag har oerhört stora krav på mig själv i ringen. Urk. Ingen superbra upplevelse för Kanonen som plötsligt trodde att han skulle köra lydnad med mig, men vi löste det ;).

Men hursomhelst så gjorde vi nog något rätt för resultatet blev SUPER och vi fick med oss en ny champion hem! En Tysk VDH-champion :).

I Tyskland får man inte lämna utställningsområdet förrens alla i ringen är klara, då delas kritikerna ut, oftast är man på utställningen från nio på morgonen till tre fyra på eftermiddagen.

Under tiden som vi väntade gjorde våra svenska dobermanns kanonfin reklam för rasen och kenneln. Både Kanonen och Gossip lät sig mer än gärna klias på och de fick även agera reklampelare när folk som var intresserade av rasen kom fram till våra tyska vänner ;).

Gossip - som verkar vara en mycket välkänd figur vart vi än styr kosan i världen - fick den här helgen bara vara med som sällskapsdam. Något som väckte stor uppstådelse, folk tyckte att vi var tokiga som hade med oss den här superfina hunden utan att ställa henne. Hon gjorde ett stort intryck på folk genom att hon både är snygg och smart, hon kampade gladeligen slut på folk, tränade lydnad med publik, ja, hon var bara så härlig som Gossip kan vara.

Kanonen han var som vanligt väldigt cool, nyfiken och glad över att vi var på resande fot. Han älskar verkligen att bo på hotell. Han älskar att åka hiss, han älskar att trycka sin näsa mot fönsterrutan och titta ut från hotellrummet på femte våningen, han älskar att gnaga på ben i sängen, och han älskar alla hundbrudar som han träffar på utställningsplatsen ;). Vår stora coola kille ;).

Helgens kritiker och resultat:

Lördag Bremen Internationella. Domare: Rudi Hübenthal
Stor hane av mycket god typ, vackert huvud - hals och rygglinje. Djup bröstkorg, bra vinklad, bra rörelser.

V1, VDH-Cert, R-cert (tyskt), 2a bästa bruna hane.

Söndag Bremen Nationella. Domare dob: Jochen Eberhardt (Tyskland), gruppen: Piet Roosenboom (Belgien):

En absolut självsäker och mäktig hane, typískt huvud med pararella linjer, muskulös hals, utmärkt utvecklad kropp, mycket bra benstomme och tassar, harmoniskt vinklad och kraftfulla rörelser.

V1, VDH-cert, Tyskt Cert, BÄST I RASEN och BIG-4!!!!

Att få kliva in i Finalringen (Honorring) med sin egen hund i rasens hemland Tyskland det ärstort. Att sedan bli utplockad bland de fem bästa i den urstora FCI-gruppen 2 det är ännu större. För mig var Bremenutställningen en av mina bästa utställningsupplevelser någonsin och jag njöt av varenda sekund. Jag kunde tom kosta på mig att lyfta blicken, svepa den över det stora publikhavet, möta Anders blick (Hunken stod och gjorde tummen upp ;)) och vinka till honom. Två gånger vinkade jag och mitt leende det gick från öra till öra..... Helt fantastiskt. När vi sedan fick springa ärevarv i finalringen så hade jag stolthetens tårar i ögonen och hela tiden berättade jag för Kanonen hur duktig han var....

Väl utanför gick en adrenalinkick utan dess like igenom min kropp och jag upplevde en rush som inte är av denna världen. WOW!

Vilket minne för livet.....

Hemresan gick lekande lätt, min rallychaufför Anders säkert och lugnt bilen hemåt och när vi landade på Solinge vid två-tiden på natten så hade vi fortfarande ett leende på läpparna :).


Maritim Hotel Bremen :)


Rosifangen vi fick när vi klev in i Finalringen....


;) nu har vi två champions i familjen ;)

Jag är så glad och stolt över våra fina hundar. TACK världens bästa Jeanett som har gett oss möjligheten att förvalta dessa två pärlor!

:)