fredag, januari 15, 2010

Om att våga älska igen

Häromdagen tänkte jag på det "förlorade" året som inföll i slutet av 2008 och höll i sig ända till våren 2009. Inte konstigt att jag knappt kunnat träna hund, eller ens haft lust till att träna. I januari 2008 förlorade vi vår älskade älskade älskade Uno, knappt 2 månader senare kom Kanonen in i våra liv. Alla som mist hunden med stort H vet hur ont det gör, vissa hundar får man extra fin kontakt med och Uno var min Hund. När han så tragiskt och snabbt försvann ur våra liv, lymfkörtelcancern som drabbade honom var extremt aggressiv och på 6 veckor var Uno borta, så förlorade jag mycket av mitt brinnande intresse att träna hund.


Uno Underbar

Man behöver inte vara tävlingsförare för att förstå min sorg, det räcker med att älska sin hund. Men ur träningssynpunkt så vet nog många av dem som tävlar hur det känns att mista motivationen, glädjen och träningsviljan. Det man förut brunnit för känns bara som en bit aska utan glöd. Och mitt i all min sorg kom Kanonen in i våra liv.


Kanonen 8 v

Där kom han med sina stora tassar, sitt självförtroende, sitt truliga envisa sätt, en oskyldig liten hundvalp som behövde bli älskad för sin egen skull, han bad om en plats i mitt hjärta och självklart fick han det. Han fick en liten bit till att börja med och den delen fick han nöja sig med länge. En liten del, med många pussar, en matte som gav honom klappar och kärlek men i vars hjärta blödde av saknad.

När den mest akuta sorgen gick över så drabbades jag av en otroligt efterhängsen luftrörskatarr med tillhörande hosta. Efter 6 månader och otaliga läkarbesök kom så beskedet om att det var astma jag hade och den långa resan tillbaka till ett någorlunda fungerande liv kunde börja. Nu - drygt ett år senare - känner jag att jag börjar kunna röra mig obegränsat igen, jag har återupptagit min konditionsträning och jag orkar otroligt mycket mer än när jag var som sjukast.

Mitt i allt det här så har hundlivet lunkat på. Jag har tävlat med Gossip och lyckats nå mål som jag nu efteråt inte riktigt förstår hur jag kunnat uppnå. Med lite tur, stor envishet, en sjuhelsikes hund och en fantastisk sambo som tränat Gossip när jag inte orkat och som stöttat på alla sätt och vis så har vi faktiskt tävlat oss upp i elit. Vi har fått bryta pga av astmaattacker, vi har gått vilse, vi har tränat ytterst lite, men vi har kämpat, bitit ihop och kommit igen. Gossip är en fantastisk hund och 2010 hoppas jag kunna göra henne rättvisa i bruks- och lydnadssammanhang. Nu börjar tävlandet för oss. Nu är vi i elit.

Kanonen har mitt i allt detta fått stå tillbaka, jag har inte haft någon lust och jag har definitivt inte haft någon ork att träna med honom. Han har fått vara sällskapsherre och pussgurka både åt oss och åt Gossip. Ett liv han nog har trivts med, för han har ju även fått valla rutor, tränat på stadga, kampat en del, letat efter föremål och sprungit ett 10-tal rapportsträckor.


Storasyster hjälper Kanonen upp på altanen...


Kanonen nästan nykläckt :)

Gossip har från första kvällen med Kanonen älskat honom. Hon har älskat sin lillebror, hon älskar tvåsamheten i ett hundförhållande, hon blev över en natt en mognare Gossip, en storasyster att lita på. Framförallt blev hon en gladare hund, även hon saknade Uno när han försvann.

Så igår tränade jag Kanonen för andra gången den här veckan. Och plötsligt kände jag en enorm glädje och kärlek till honom. Han är min hund nu. Han är alltid mån om hur jag mår. Han kommer och puffar på mig när jag sitter vid datorn, vid TVn ska han ligga närmast mig, gärna PÅ om det går, när vi tränar så lyser hans ögon av glädje och han har börjat med det som Gossip gör när träningen är avslutad - våga vägra sluta träna. Han vägrar helt enkelt att gå av planen.

Sakta men säkert har tagit en stor plats i mitt hjärta, en plats som han nu delar med Gossip. Sakta men säkert har jag lärt mig att även om jag alltid kommer att sakna Uno lite extra så finns det plats för fler i mitt hjärta. Hjärtat rymmer många kammare, och även om rädslan att förlora någon av våra hundar alltid finns där, så överskuggar den inte kärleken och lyckan som jag känner över att ha dem i våra liv.

Nu är det kul att träna igen. På riktigt :). Nu är jag en bra matte igen. På riktigt :).

Love is in the air ;)

Hälsar Ammin

8 kommentarer:

  1. Kloka ord från klok Ammi som vanligt....
    Hur märkligt det än låter så förstår jag nog rätt så bra vad du menar ;-)
    Lycka till med era två härliga hundar det kommande året och njut!

    SvaraRadera
  2. Åh vad fint skrivet Ammi.. Nu fick jag oxå fälla ett par tårar.

    Våra hundar lever inte så många år och man tänker ibland att man är rätt så korkad som utsätter sej, men det dom ger en den korta tid dom finns på jorden, vill jag aldrig vara utan så jag tar den risken. Sen är det så sant som du skriver att hjärtat är stort och innehåller många kamrar!

    Att skaffa en valp ganska så nära inpå som ens älskade gamla hund gått bort är en liten chansning i sej. Totte flyttade hem till mej knappt en månad efter att jag fick ta bort Rocky och för mej var det en välsignelse. En valp ser ju till att man inte sitter sysslolös direkt och vem faller inte pladask för en dobbisvalps underbara uttryck, stora öron och tassar <3<3<3

    Stor kram till dej kompis och ikväll är det Let's Dance *fniss* Det hade ingenting med detta att göra, men jag var ju tvungen att avsluta med nånting *skratt*

    SvaraRadera
  3. Åh vad fint skrivet, man blir så rörd!
    Jag vet hur dåligt du har mått i din sjukdom och att mista en hund:-( BLÄ! Bort, bort!
    Nu är framtiden Er och ni har kämpat på bra! Långsamt har ni vuxit in i varann, det behövde du!
    Lycka till 2010:-)
    Kram
    Carola

    SvaraRadera
  4. Nu sitter man här och stortjuter!! Smilla kryper upp i knät och undrar vad som ä fel...
    Kärlek, kärlek är det som rör en till tårar men det är aldrig fel!

    Go Ammi!! Dags att sopa banorna med oss andra lirare :-P

    Jättekram

    Jill å Smillabus

    SvaraRadera
  5. Jättefint skrivet...lika underbart som det är att få sin valp/hund lika jäkla ont gör det när de inte kan vara med oss längre....Jag gjorde ju likadant med Trudy...Jag bestämde mig för en ny hund medan Montana levde...för jag trodde jag skulle ha kvar henne ett tag till...men jag fick ha Glory ensam i ca 2 månder innan Trudy Envis& Egen gjorde entré ...vilket jag aldrig ångrat...något nytt att lägga energin på...men det tog också Tid innan den riktiga kärleken infann sig...det är intressant hur de olika de är men något de har ihop är hur villkorslöst de älskar oss-det gäller bara att släppa in dem...
    Nu när jag skriver detta,med laptopen i knäet i soffan...så ligger Trudy brevid tätt intill med alla 4 tassar i vädret och vill att jag smeker hennes mage...7 år har snart gått sen hon kom...tid som gått oändligt fort..Igen...Jag blir lite tung i sinnet och hoppas jag får ha kvar henne många år till-liksom hennes mamma som är en gammal tant nu...Tiden går fort-Jag får skynda att Älska min hund...
    kramis

    SvaraRadera
  6. Åhh vilka vackra ord...
    Än så länge har jag inte upplevt det du beskriver och jag hoppas att det dröjer läääänge tills dess...
    Hoppas ni får ett mycket gott å lovande år 2010!
    Kram Jennie, Kaksi & Kira

    SvaraRadera
  7. Fint skrivet från hjärtat. <3

    Det som är så bra med våra älskade vänner är att vi får den tid vi behöver, de finns där med sin kärlek hur det än är.

    Hoppas du får må riktigt bra detta år!

    SvaraRadera
  8. Åh vad härligt det låter Ammi att du börjar få tillbaka din träningsgnista !!!

    Jag vet ju själv hur tungt det var efter att ha mist en hund så plötsligt... inget var roligt, definitivt inte att träna. Och våra dunderklumpar var allt bra speciella.

    Men....bra matte är du inte bara nu - det är du ALLTID för dina hundar.
    Jag kommer att hålla tummarna för er på tävlingsbanorna under året. Lycka till !!!

    Kram Kram
    Ann-Sophie & Storma

    SvaraRadera