måndag, augusti 20, 2012

En riktigt bra hund

Jag har haft turen att leva med några riktigt bra dobermanns under mina 21 år med rasen. Min tur har även under de senaste 12,5 åren innefattat att jag har fått tillgång till de bästa individerna. De har dock inte kommit till genom turens hjälp utan genom min uppfödares skicklighet och långa erfarenhet av rasen.

Det enda undantaget, den som inte var speciellt bra, var min första dobermann Saffran (LP I Nordic Star's Safir), vars mentalitet och exteriör lämnade en hel del att önska. Förutom att han var skottberörd, pipig och saknade tänder så var han även osäker och nervös tillsammans med okända människor. Dessutom såg han ut som gnu.


Saffran gillade att åka bil ;)

Missförstå mig rätt. Jag älskade Saffran och jag lärde mig att älska rasen tillsammans med honom. Vi tävlade i elitlydnad med ett andrapris som bästa resultat. Han var extremt duktig på att springa rapportsträckorna, felet var bara att han inte kunde vara tyst på stationerna. Han var min arbetskamrat och följde med mig till jobbet på annonsbyrån vid S:t Eriksplan. Vi åkte buss och tunnelbana in till stan, tränade mycket och han var min bästa vän under dessa år. När han dog hade han lärt mig vilka bitar jag skulle leta efter i min nästa dobermann. Och vilka den inte skulle ha.


1994 med Saffran
Jag har som sagt var levt med några riktigt bra dobermanns. Hundar som har kunnat arbeta, som haft nerverna i styr och som har gjort mycket bra reklam för rasen vart de än har visat sig. Dobermanns som omvänt riktiga dobermannhatare till att börja tycka om rasen. Hundar som jag är stolt över att ha ägt och levt med.

Men så har vi Gossip. Och plötsligt började de duktiga hundmänniskorna som vi mötte prata om vilken bra HUND jag hade. Så istället för: "Vilken bra dobermann du har" så sa de: "Vilken bra hund du har". Och jag förstod ingenting.

Jag kan tom komma ihåg irritationen när jag hörde "bra hund"-frasen för första gången. Vad menade personen? Att jag haft dåliga hundar förut? Nej, det menade de ju inte, jag hade haft väldigt bra individer. Dobermanns som tävlade högt upp i lydnads- och bruksklasserna, gick igenom korningarna med höga poäng i unga år, dobermanns som folk skulle hugga av sin högra arm för att få äga.


Vår fantastiska Gossip HUND

Nu, efter alla dessa år med rasen, vet jag vad de menar.

Det finns några dåliga dobermanns, flera medelmåttiga dito och många bra D.O.B.E.R.M.A.N.N.S. Och så finns det bra H.U.N.D.A.R.

Gossip är en bra hund, en dobermann som står sig i konkurrens med en extraordinärt bra individ av en vilken annan hundras som helst. SM-förare, de duktigaste lydnadsintruktörerna som Sverige har att tillgå, bruksinstruktörer med decenniers erfarenhet har alla sagt samma sak efter att ha sett Gossip jobba. Hon är en riktigt riktigt bra hund.

Hennes styrkor ligger i kamplusten, den aldrig sinande arbetslusten, hennes samarbetsvilja, koncentrationen, den snabba inlärningsförmågan, hennes tysthet på och utanför planen. Listan är ännu längre, den innefattar allt som en bra hund är. Fler än en gång har jag hört att Gossip är en Border Collie i förklädd i en Dobermanns kostym. En hårlös schäfer, en korthårig malinois you name it ;).

Tyvärr har min svåra astma och hennes småskador ställt till det för oss de senaste åren, men än är vi inte klara med varandra. Än finns det tid att meritera henne mer, och fortfarande tränar vi 4-5 dagar i veckan. Och även om vi inte når vårt hägrande mål, lydnadschampionatet, så har jag fått lära mig hur en riktigt bra hund ska vara.

Vissa får aldrig uppleva en bra hund. De lever med sina dobermanns, duktiga, fina individer som representerar rasen väl och det är inte fy skam. Man är mycket lyckligt lottad då med, en riktig bra dobermann är en fröjd att äga.

Men hemma hos oss har blixten slagit ner två gånger. Plötsligt står vi här med två bra hundar.

Rulle är allt som Gossip är, han är hennes tvillingsjäl. Han har kamplusten, dådkraften, föremålintresset. Han har samarbetsviljan, envisheten, den aldrig sinande arbetslusten.  För Rulles del finns inga gränser, förutom jag då.

Han lägger sin energi på rätt saker, när jag har gått spåret och kommer tillbaka till honom så hälsar han glatt men väntar inte många sekunder innan han vänder sig om och vill arbeta. Tränar vi lydnad så blir han genuint ledsen när passet är slut. Han vill inte sluta, han vill bara fortsätta. Han kan träna rapport, spår, sök och skydd och lyckas i alla grenarna. För att citera hans sök-fröken: "Blir det ingenting av den där hunden så är det inte hundens fel".

Rulle arbetar
Och plötsligt öppnar sig alla möjligheter i hela världen.....

7 kommentarer:

  1. Såå bra skrivet! /Doris

    SvaraRadera
  2. trevligt inlägg!
    Märks att det är en stolt som skriver :)

    Jag har fått höra att min Vega är duktig många gånger men när ordet Dobermann är med i meningen så låter det oftast "det där är typiskt Dobermann" och då i negativ bemärkelse.

    Dobermann har en negativ klang hos många där vi rör oss.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack!

      Japp, jag är stolt över alla mina hundar, de har haft fina egenskaper (även Saffran) allihopa, men så får man en diamant ibland, en sån som lyser lite extra starkt. Och nu kan jag uppskatta den diamanten redan från scratch.

      Det är så tråkigt att Dobermann omnämns i negativ bemärkelse, jag som tävlat så mycket och med många hundar råkar sällan ut för det längre. Men vi är en liten ras och vi som tävlar får representera alla individer :).

      Lycka till med lilla fröken Dobermann :)

      Radera
  3. Very, wery good written, you found the right words. Hope, that many people will read this!

    SvaraRadera