Med hjärtat i halsgropen

När vi flyttade ut på landet för drygt 3 1/2 år sedan så ändrades mina promenadvanor väsentligt. Från att ha bott i tätbebyggt område till att hamna på en leråker innebär en stor skillnad i hur man har hundarna lösa. När vi bodde söder om stan, och i lägenhet, så gick vi många promenader varje dag. Oftast hade vi hundarna kopplade och lösa var de endast i skogen.

Nu ser det helt annorlunda ut. Hundarna går lösa från start till mål och jag har inhandlat sk "retriverkoppel" som jag har hängandes runt halsen när vi går ut. Och där hänger de oftast utan att användas en enda gång. Nuförtiden så kan hundarna "här", vilket innebär att man ska gå nära mig men ej fot. Det kommandot använder vi bl a när vi passerar bondgården som ligger ca 500 meter från vårt hus. I övrigt är det hey baberiba stajl som gäller. Full fart om vi säger så ;).

Full fart var det också häromdagen när jag bestämde mig för utforska ängen på andra sidan. Det var ett tag sedan vi gick på andra sidan vägen, eftersom vi nu äger två bilar så kommer jag och hundarna ut på egna äventyr och behöver inte traska hemmavid. Iaf, vi gick över vägen, hundarna var lösa, solen sken, och livet kändes härligt. Jag satte mig vid bäcken en stund, medans hundarna ägnade sig åt sin favoritsysselsättning - att gräva.

Där satt jag så, det var strålande sol, varmt, hundarna var mer än nöjda. Dock tyckte jag att de var en aning för långt borta så jag visslade till, och se där - hundarna lyssnade faktiskt på första kommandot (händer inte alltid ;)) och kom springandes med god fart. Då plötsligt ser jag något röra sig i vänstra ögonvrån. Och när jag tittar till så ser jag två stora hundar komma i galopp mot oss. Vips, så for hjärtat upp i halsgropen.

Våra hundar hann inte märka de andra så snabbt som ögat for retriverkopplena fram och Gossip och Kanonen kan inte sett mer förvånade ut. Koppel på mitt under promenaden? Det har nog aldrig hänt!

Där stod jag då, med ett stycke Gossip och Kanonen i koppel medans två glada (?) goldenkillar gjorde sitt bästa för att komma fram till oss. Och jag kan säga att jag fick jobba hårt för att hålla dem borta. Gos och Kanonen insåg nästan omedelbart (ett skall från Gossip, inget från Herr Kanon) att det inte var någon idé att försöka hjälpa mig skrämma goldenkillarna så de ställde sig bakom mig medans jag viftade, kastade nycklar, fladdrade med armar och ben, skrek "GÅ TILL MATTE" med min argaste röst.

Inget verkade fungera (och ingen ropade på sina hundar, det är också livet på landet....), jo, det fungerade så till vida att hundarna höll sig på ungefär 2 meters avstånd. Vad göra? Efter ett tag insåg de ystra goldenherrarna (hjälp så stora de kan vara!) att den arga tanten inte tänkte släppa fram dem till de labradorliknande vovvarna, så de började nosa omkring lite. Då såg jag min chans, och vände lite halvt lojt och långsamt på klacken, och gick iväg med mina hundar. Och se det fungerade, vi lämnade våra beundrare bakom oss.

Jag vet inte om det var utmattningstaktiken eller min höga röst som gjorde att golden retrivrarna stannade kvar på platsen som vi lämnade, men när vi kommit en bit längre bort så drog jag en lättnadens suck. En stor en.

Kanonen (lille Kanonen) säger BLÄ för lösspringande hundar

Livet på landet har helt enkelt tagit bort min förväntan på att vi ska möta någon så när vi mötte hundarna så for hjärtat i halsgropen och hjärtat fortsatte att slå hårt och upprört ett bra tag. Hjälp, nu håller vi oss från andra sidan vägen ett tag tror jag....

Men annars så har vi det bra :)

Sol i blick!