Min uppfödare är TOPPEN!

I dessa tider då stort fokus ligger på hur sjuk vår ras är och vilka lurendrejare våra uppfödare är så vill jag bara säga:

MIN UPPFÖDARE ÄR TOPPEN!

Vår ras är inte bara sjukdom och elände, den är även glädje, friska individer och många är de uppfödare som envist kämpar på för att vi som älskar dobermann ska kunna få leva med rasen även i framtiden. Om man förutsätter att uppfödarna håller på med avel för att luras, tjäna pengar och struntar i valpköparnas sorg är man helt fel ute.

Jag vet att ni är flera därute som gör ett bästa, keep up the good work!

För att se Kennel Jean Dark's KENNELSTATISTIK , gå in på hemsidan här.

Träningsträff

I vår planerar jag några träningsträffar ute hos oss.  Hoppas vi blir ett gäng, återkommer med datum :).

Bilder från en av de tidigare träffarna;

Cia och Pinja

Katja och Jasper

Canto och Lisa fick med sig Anders på spåret

Nu är spåren klara

Fikatime i skogen

Katja och Mira körde skogsspår

Skönt med paus

Fred var glad

Folke och Uma

Lydnadsträning med Tjorven

 

Duktig liten Tjorven Korven

Nu när Rulle vilar så får Tjorven jobba desto mer. Och tänk att det aldrig slår fel, ju oftare man tränar, desto duktigare blir hunden.

Konstigt det där ;).

Just för tillfället så lägger jag mycket krut på Linförigheten/Fria följet. Häromdagen fick jag på Facebook frågan om hur jag tränar in det och det är inte lätt att på några få rader svara på allt vi gör men de här raderna sammanfattar nog det hela rätt bra, Tänkte att du som läser min blogg också ville ta del av det. Så vassego här är texten;

Jag använder mig av klicker när jag tränar, men det går lika bra med ett muntligt kommando. Dock tycker jag att klicker är väldigt bra när man ska isolera ett beteende i momentträningen.

Nåväl, när jag börjar träna in fritt följ (eller fot/linförighet) som det också kallas så börjar jag med att uppmuntra valpen/hunden när den tar ögonkontakt. Om hunden söker min sida och tar ögonkontakt på en promenad så berömmer jag det också. Bestäm dig tidigt för vilken position som ska ge beröm, ska hunden ha huvudet vid ditt vänstra ben eller bogen. Jag har gärna min hund i en position där den har bogen vid mitt vänstra ben. Sen anfaller jag momentet från olika håll;1. Hunden får sitta vid min sida och ta ögonkontakt - klick. Senare lägger jag in kommando fot där. Fot - ta ögonkontakt.
2. Jag kör följa John lek, dvs leker med hunden, kampar, tar kamptrasan, vänder mig om (gömmer kamptrasan i jackan eller har den i vänster hand) går i tävlingsposition (rak i ryggen och blicken uppåt) från hunden. När hunden sluter upp vid min vänstra sida så får den klick - kamptrasa - leka med mig vid min vänstra sida. De kan nästan få hänga i trasan vid mitt vänstra ben - då blir fot en rolig lek som utspelar sig vid vänster sida av matte :). När hunden väl förstått att den får beröm när det går vid vänster sida och söker ögonkontakt så kan man utöka leken med att försöka finta bort hunden, man rör sig ifrån hunden och hunden får jobba för att försöka komma ifatt en. Har du kamptrasan i vänster hand så får hunden INTE buffa på den, utan den ska ta ögonkontakt för att få leksaken. Först får den trasan vid första ögonkontakten, sen utökar man sträckan allteftersom.

3. Jag jobbar med klossträning för att få bra ingångar och bakdelskontroll. Googla klossträning så får du massor med exempel. Efter att ha jobbat med det här nu en månad så har Tjorven börjat få jättefina ingångar när hon kommer in.

För mig handlar fot om attityd, position och precision. Jag vill att min hund ska vara glad när vi kör fritt följ och jobba aktivt för att hålla rätt position. Mycket av den attityden får du genom följa John leken.

Tjorven har precis börjat röra sig från halt och framåt. Vi jobbar med följa John, klossträning och ögonkontakt. Nu har jag lagt in sitta vid sidan, fot (ögonkontakt) och så börjar jag att gå tävlingslikt framåt. Tjorven ska följa med mig vid sidan och i rätt position. Jag går korta korta sträckor, bara en eller två meter. Massor med beröm när hon håller ögonkontakten och positionen.

Jag jobbar med de olika delarna för sig och bryter upp fria följet i delar :) (alla svängar/starter/vändningar, gå framåt, ta steg åt sidan osv). Jag lär tidigt in att hunden aldrig får röra min vänstra hand även om jag har en köttbulle/leksak i den. Jag går rakt ner med händerna i tävlingsposition, då behöver man inte jobba bort en massa extrakommandon senare (att man håller upp handen på bröstet eller dylikt). Min armar är helt "döda" och hänger rakt ner vid sidan. Självklart rör jag på dem när jag går, men Tjorven ska hålla blicken på mina ögon, inte på händerna
.
Det är så kul med lydnadsträning och jag har ju såklart tusen andra tips också men det här är lite av mina tankar och hur jag gör. Nu jobbar vi förutom fria följet med apportering, håll fast övningar, ställande och läggande under gång och plats. Och så leker vi massor :)

Ha det gott!

Första tiden efter operationen

TPLO heter operationen som lagade Rulles trasiga knä. På den här sidan så kan man läsa om hur operationen går till. Rulle är numera en tvättäkta stålman ;).

Att ha en hund som är van att springa lös, träna bruks och lydnad dagligen som plötsligt tvingas vara stilla de flesta av dygnets timmar är inte lätt. Som extra svårighet har vi en liten Tjorv som inte förstår att storebror är nyopererad. För tillfället rastar vi sällan vår flock tillsammans, utan tar ut Rulle för sig själv och tjejerna i grupp. Allt för att undvika att det blir rajtantajtan och att Rulle anstränger sitt ben.

Just nu är det nämligen extra viktigt att Rulles ben hålls i stillhet, det har ju inte läkt ihop än. Följande hemgångsråd fick vi bl a;

Fram tills återkoll för stygntagning får Rulle endast gå i skrittpromenader 4-6 ggr/dag. Promenaderna får vara MAX 10 minuter långa. Det är viktigt att dra ner tempot på promenaderna. Viktigt är alltså att Ni går sakta med kort koppel och ser till att Rulle bara går i skritt. Rulle får inte trava.

Inomhus skall Rulle hållas lugn. All hopp, skutt, rus och bus måste undvikas. Rulle får inte gå i trappor eller hoppa upp/ner i möbler. Han ska vila inomhus.

Hårda bud i Mellerud, men har man inget annat val så är valet lätt. Och konstigt nog accepterar Rulle att gå kopplad både inom- och utomhus,  korta promenader och mycket vila. Kanske blir det jobbigare om ett par veckor när benet läkt mer? Vi får se, men vi kämpar på för att vår stålman ska bli så bra som möjligt i sitt ben!

Håll en tumme för oss tack!

Lillasyster tröstar när Rulle är ledsen

Minst en promenad om dagen görs utanför leråkern. De här promenaderna är toppenkul tycker Rulle!

Handtarget

Handtarget är en himla fiffig grej att lära in hos en hund. Du har nytta av den vid exempelvis apporteringar och upplet, man kan även använda den vid inkallningar etc.

Vi har lekt lite med momentet förut, men inte riktigt på allvar. Nu har jag återupptagit det, så medans Tjorven är ute och ränner med husse så tränade jag Rulle och Gossip här hemma i vardagsrummet.

Igår fräschade jag upp kunskaperna med Håll fast och så fick hundarna trycka sina nosar mot min handflata. En åt gången ;). Idag satte jag ihop momenten. Jag höll fram apporten, lät dem greppa ordentligt (inget tugg) och sen fram med handen. Och sen var det bara att vänta. Och vänta. Så fort de tittade åt handen så klickade jag, det här upprepades några gånger och sen ändrade jag kriterie (krav). Nu skulle de trycka på handtargeten med apporten i sin mun. Lite ny väntan och sen VIPS så satt det.



Gulle Rulle har en lite speciell stil



Båda två håller fast

Det går så snabbt med klicker om man bara "fryser" rätt rörelse. I love klickerträning!

För er som är nyfikna på hur man lär in hand- eller nostarget som det också kallas så Googla. Och sen är det bara att sätta igång:). Tänk bara efter så att du har klart för dig vilka krav du har på momentet. Vill du inte ha tugg på apporten så låt inte hunden tugga. Var noga med grunderna så slipper du göra om.
 

Vi blev JÄTTEtrötta av att tänka ut vad matte ville att vi skulle göra

Ha så skoj!

Rapport

TACK för alla snälla kommentarer och hejjarrop både på Facebook och här. Idag känner vi oss starka och har mobiliserat våra krafter för att möta vårens utmaningar. Operationstid är inbokad i mitten av nästa vecka, vi räknar dagarna tills det är dags.

Tjorven, som legat lite vilande med sin träning eftersom fokus legat på Rulle och hans tävlingssäsong, har dragit igång sin karriär rejält. Hon är en mycket behaglig hund att jobba med, och vi har redan hunnit med två rejäla målinriktade lydnadspass. Hittills har vi mest skruttat runt lite utan mål och mening känns det som. Men hon har grundfärdigheterna, följa John övningarna är påbörjade och stadgan har vi tränat mycket på. Så vi behöver ju inte börja helt från scratch.



Jag kan också gå fot säger Tjorven

Tävlingar är absolut absolut absolut inte allt, en hunds liv är så mycket mer, men jag gillar att ha mål att träna inför. Och så mår jag bra av att umgås med mina hundar i träningsform, man får så himla mycket tillbaka om man är aktiv med sin hund. Det kan man vara på många sätt, varav lydnad- och bruksträning är en av alla härliga saker man kan göra tillsammans.

Även om våren inte blir som vi planerade så har vi ändå saker att se framemot. Ett flertal träningspass med lydnadsgänget, en rallylydnadskurs (Gossip, nio år ska gå den ;)) och en aktivitetsdag hemma på Solinge. Rallylydnad är en gren som jag kan nada om, det ska bli väldigt spännande att få lära sig något nytt. IIIIK, kan man lära gamla brukstanter (moi) något nytt ;)?

Trevlig helg önskar vi er alla!




Gossip, Rulle och Tjorven, våra bästa dunderklumpar

Älskade Rulle

En mikrodels sekund. Ett galoppsteg, så långt, vackert och svävande, sen ändrades allt.

Eftermiddagens aktiviteter var en kortare långpromenad och sen skulle alla hundarna få träna lydnad. Rulle skulle få två pass, ett utom- och ett inomhus.

Kvällen innan hade jag skrivit till kompisen som skulle på utställning den 15 februari. "Jag och Tjorven kommer inte, Rulle ska debutera i lydnadsklass ett". "Svikare, ha så kul" fick jag till svar ;).

Åh som jag hade funderat på om vi vågar, sen plötsligt kände jag JA VI VÅGAR! Första lydnadstarten planerades i februari, sedan några i mars, ett par reserver i april, appellen i maj och lägre klass efter det. Lydnadsmomenten inför tvåan och lägre var redan påbörjade och nästan klara. Du är perfektionist, sa en av träningskompisarna, ni har ju varit startklara hur länge som  helst! Men NU var det dags för oss att debutera.

Där jag gick, nöjd med min fina flock som samsades så fint. Rulle, som varit en odräglig tonåring hela hösten, men som nu landat och hittat sig själv igen. Gossip, gammaltanten som bara njuter av livet som pensionär. Och Tjorven, nykomlingen, vår fina prinsessa vars hyss är som en vindpust jämfört med Rulles stormvindar.

 

Där gick jag. Nöjd och tillfreds, med huvudet fullt av lydnadsövningar som skulle förbättra vår prestation lite till (perfektionist ni vet ;)). Snart skulle vi träna, vi skulle bara gå ett par hundra meter till, sen vända. Hundarna hade lugnat sig väsentligt, efter en koppeluppvärmning hade jag släppt dem lösa, nu hade de sprungit av sig den mesta energin redan.

"Kom Rulle, vi ska gå här" ropade jag. Och då hörde jag hur han, mitt i ett långt galoppsprång, skrek till. Jag såg hur hans kropp drogs ihop och hur han plötsligt blev trebent. Aj skrek han, vände sig om för att försöka få bort det som gjorde så ont. Aj, skrek det i hela mig när jag förstod att min hund var allvarligt skadad.

Jag behövde inte ropa på honom, han kom direkt. På tre ben. Med ett bakben hängandes i en konstig vinkel. Jag förstod att det inte skulle bli någon tävling den 15 februari.

På med kopplena. Andas Ammi. Andas. Känslorna for i kroppen. Andas Ammi. Duktig Rulle, kom vi är nära bilen, följ mig en bit till. Duktig kille. Kom nu, lite till, snart är vi framme. Gossip och Tjorven gick så snällt bredvid oss, jag tror att de båda kände på sig att det har hänt något hemskt.

Andas Ammi, andas. In med hundarna, fram med telefonen. Ringa till veterinären, sedan till bästa kompisen, och sist men inte minst försöka få tag på husse som jag visste satt i möten hela dagen. Veterinären var upptagen men lovade återkomma efter arbetstid (tack gode gud för bra veterinärkontakter), kompisen svarade direkt och fanns där när jag behövde det som mest. Husse fick ett mess. Han ringde strax upp. Tröstade, och lovade att skynda sig hem.

Veterinären höll sitt ord och ringde upp när han var på väg för att hämta barnen på dagis. Han gav mig en tid (vi har egentligen inte tid, men kom du, vi fixar det här Ammi). Direkt på morgonen åkte jag till bästa kompisens hundpensionat och lämnade av Tjorven, Gossip följde med mig till veterinären som moraliskt stöd. Under tiden som jag åkte mot veterinärkliniken så fick jag mess från träningskompisarna som jag skulle träffat den här dagen. Vi tänker på dig, hör av dig, hur mår Rulle?

Det blir inga tävlingar för oss i vår. Det blir inga långpromenader på ett tag. Det blir ändrade planer, drömmar på vänt, tårar och kämpaglöd. Jag tycker att hundguden är orättvist mot oss, jag tycker att hen kunde låtit oss ha ett år utan elände, det tycker jag faktiskt. Ett enda år med lugn och ro. Nu blev det inte så. Rulles korsband är av. Jag förbannar hundguden, gråter en skvätt. Men aldrig aldrig kommer jag att ge upp. Vi ska nog ta oss igenom det här också.

Jo, så får det bli!

Tack till alla er som lyssnat, messat och stöttat oss de senaste dagarna. TACK Jeanett för att du är den du är (bäst), tack Linn för att du tog hand om Tjorven, tack Anette som alltid finns där och Mia och Cia för era tankar och mess. Tack även till er andra som hört av er. Ensam är inte stark, så det är så skönt när ni tänker på oss.



Världens bästa Rulle