...så känns vårt liv just nu. När man precis har kommit upp en bit så faller man hårt och skoningslöst ner igen.
I onsdags fick vi säga farväl till ytterligare en kattunge. Det känns så oerhört onödigt och smärtsamt att förlora en ung individ som är i början av sitt liv.
Icaros blev obotligt sjuk och det fanns inget vi kunde göra för att rädda honom. Älskade lilla Icaros, som blev 5 månader gammal, han med de blåaste siamesögon jag någonsin har sett var en härlig, framåt, matglad, snäll och jättetrevlig individ som lämnade ett stort tomrum efter sig.
Mitt i allt det här så blev vår Gepetto också dålig, efter ett akutbesök hos veterinären så konstaterades det att han hade en tand som gjorde ont. Men vid vårt första besök var han i för dåligt skick för att kunna opereras så vi skickades hem med smärtstillande mediciner och krav på att få honom att börja äta. Gepetto blev lite bättre efter några dagar för att sen bli sämre igen.
Igår var vi hos veterinären igen, nu för att försöka bestämma oss för om det var dags för avlivning eller om tanden gick att ta bort. Gepetto är ju en gammal herre, han närmar sig 11 år, och iom den höga åldern så har han fått ett blåsljud på sitt hjärta. Veterinären varnade oss flera gånger för att han kunde somna in under operation, samtidigt som Gepettos övriga värden var som en kattunges. Tillslut kom vi iallafall fram till att Gepetto borde få en andra chans och därmed skulle tanden bort.
Det är alltid svårt när man ska behandla gamla djur, vi tänkte så klart till lite extra, gör vi det här för Gepettos skull eller vårt?
Jag var övertygad om att Gepetto skulle dö, men han överlevde. Vid hemkomsten var han hungrig som en varg och mycket pigg. Dock är han en gammal katt så trots att han verkar må bra nu så kan det snabbt vända. Vi hoppas att vi gjorde rätt val och att kattflockens härskare får leva med ett tag till.
Kära katt- och hundguden, jag ber om att vi slipper flera negativa besked nu. För även om vi orkar vara starka för djurens skull, så behöver vi ändå få lite andrum nu....