När kommer valparna?

Ja, NÄR kommer valparna egentligen? Hade jag fått en slant för varje gång jag fått den frågan nu på sistone så hade jag varit rik. Rosie är beräknad att föda i midsommarhelgen, men eftersom en tik kan föda allt emellan dygn 57-72 så är frågan om just när svår att svara på. Den stora variationen beror på tikens långa löpning, skillnader i löpets längd och när i löpet som hon är parningsvillig. Från ägglossningen räknat så föder de flesta tikar efter 63 (plus/minus en dag) dagar. Men från bästa parningsdag sett så föds valparna i regel efter 60 (plus/minus en dag) dagar. Kullstorlek spelar också roll, vid stora kullar kan de komma lite tidigare, vid små lite senare.

Det finns dock vissa tecken på att valpningen närmar sig som man kan hålla reda på som uppfödare. För det första så är det faktiskt valparna som själva avgör när förlossningen ska ske. När de är färdigutvecklade så signalerar deras binjurar till tiken att det är dags för dem att födas. Tiken kan dock inte omedelbart svara på dessa signaler. Så länge hennes äggstockar producerar dräktighetshormonet progesteron kan hon inte valpa, eftersom en av progesteronets effekter är att det hindrar livmodermuskulaturen från att dra ihop sig. På något sätt måste därför äggstockens gulkroppar, som ansvarar för denna produktion, slås ut. Detta sker med hjälp av ett annat hormon, prostaglandin.

Kampen mellan dräktighetshormonet (som är värmehöjande) och det värkframkallande hormonet (som är värmesänkande) kan vi hålla koll på genom att regelbundet tempa Rosie. Den här kampen kan ta  flera dagar, ibland upp till en vecka. För närvarande tempar vi Rosie tre gånger om dagen för att se hur hon ligger till. Än har den stora temperatursänkningen inte skett, men så är hon bara på dygn 57 också. En annan sak som kan vittna om att valpningen är på gång är att tiken slutar äta. Men även här finns en viss osäkerhet för vissa tikar kan fortsätta att äta tätt inpå valpningen. Så vi tempar på :). Det känns tryggast så.

I övrigt har vi förberett med rena handdukar och filtar i massor. Jag har även gjort en låda för "bra-att-ha"-sakerna som även den är klar. Vi är så redo vi bara kan vara och jag hoppas att allt ska gå bra. Inuti mig fladdrar en oro över allt som kan gå fel men jag försöker ändå fokusera på att det kommer att gå bra. Nu finns det ingen återvändo, utan nu måste vi ju köra Rosie, Anders och jag. Håll tummarna för oss!

Ordning och reda är mitt mellannamn ;)

Dygn 55 ( i lördags) och magen är stor 

Better safe than sorry

Igår besökte vi en veterinärklinik i Kungsängen för en check up av Rosie och magen. Helgens väder  har, som alla dagarna sedan Rosie parades, varit väldigt varmt men nu i slutet av dräktigheten så tar hettan lite mer på den blivande mamman. Så istället för att undra hur hon mår fick vi veta hur hon och de små dvärgarna i magen mår.

Det första veterinären sa när vi äntrade undersökningsrummet var "Så söt hon är". Det är alltid en bra sak att säga till en hundägare ;) så där blev det pluspoäng direkt. Efter lite klappar, en allmän hälsoundersökning både fram och bak så ville veterinären ha upp henne på bordet för att kolla hur magen mådde. Vips så stod Rosie där och vips så log veterinären brett medans han hummade fram "De är stora nu" samtidigt som han pekade på en blobb på skärmen. Alltså allvarligt, hur ser man ens att det är en valp som är därinne, jag såg bara ett enda grått pulserande blippande virrvar? Nåväl, som tur är så var det ju inte jag som skulle kika på Rosies mage invändigt utan veterinären. Och det gjorde han med den äran. Leendet blev bara större och större medans han berättade att "Där har ni ett hjärta, där ett till, se där och så vidare. Ser ni hur fint de slår, ja allt är bara bra i magen, det här är en fullkomligt normal dräktighet tack och adjö". Jag svävade ut ur kliniken så glad så glad så glad så :).

I övrigt har Rosie nu flyttat in i sin valplåda på nätterna. Eller valpgrotta som vi kallar den för hon har nämligen ett tak över sin låda. Anledningen till taket är för att Rosie älskar att sova under sängar/lägre bord/stolar och för att få till den känslan i valplådan så har vi helt enkelt spänt ett påslakan över hela alltet. Rosie ÄLSKAR grottan, hon kryper nöjt in där i mörkret när det är dags att sova. Samtidigt som lådan åkte fram så spärrade vi även av möjligheten för Rosie att krypa in under sängen. Avspärrningen kom verkligen i grevens tid då hon riskerade att fastna därunder varenda gång hon kröp in. Magen är stor nu. Lite andra förändringar som har skett i vår vardag är att långpromenaderna numera är flera kortare promenader, likaså delas maten ut flera gånger per dag istället för två och massage av babymage utförs varje kväll bara för att det är mysigt och skönt. Allt detta för att Rosie ska ha en så optimal dräktighet som möjligt. Glad mamma är lika med glad valpmage tänker vi.

Så nu hoppas vi att slutet av dräktigheten blir som resten har varit. Normal och bra. Tumme upp på den!

Här kommer inga små dvärgar in

Mage av dygn 50 modell

Rosie gillar sin valplåda med tak

Eh, en valp.....

Magen är så stor så den tar i marken när Rosie sitter 

Dagen då Rulle (nästan) dog

Fredagen började som en vanligt dag. Puss puss vid dörren när Anders åkte till jobbet, sedan en lång frukost på altanen och läsning av morgontidningen. Hela flocken vaknade till i lugn och ro i väntan på att dagen skulle börja. Allt var precis som vanligt. Även den sedvanliga vattenleken efter frukosten var som vanligt. Båda hundarna älskar att leka med vattenslangen och hugga efter vattnet. Den senaste tiden har jag mest stått på stället med slangen så att invånarna i Rosies mage inte ska åka för mycket bergochdalbana. Likadant gjorde jag även igår. Hundarna turades om med att hugga efter vattnet, de såg glada och lyckliga ut, allt var som vanligt...

Precis när jag tänkte tanken att nu är det dags att sluta så satte Rulle i halsen, han backade bort från mig samtidigt som han försökte hosta och kräkas upp det som hade hamnat i fel vrångstrupe. Sedan gick allt snabbt, plötsligt föll han ihop några meter ifrån mig. Han hamnade på rygg och försökte gång på gång komma upp. Den skräck som for genom min kropp var fruktansvärd. Jag tänkte att nu dör han. Vad händer? Är det epilepsi? Hjärtat? Några sekunder senare var jag framme hos honom och nästa tanke som snabbt passerade mitt huvud var att han kvävs.

RULLE KVÄVS!!! GUD NU DÖR HAN MITT FRAMFÖR MIG!!!! AMMI -- HAN DÖR!!!

Jag slet snabbt av honom halsbandet ifall han skulle svullna upp över halsen och försökte sedan prata lugnt med Rulle. Jag tänkte tyst i mitt huvud att "Du ska inte dö ensam Rulle", men sa högt till honom att "Jag är här. Jag är här Rulle, jag hjälper dig". Under hela händelsen hade vi ögonkontakt och jag kunde se hans fruktansvärda ångest över det som höll på att hända.

Han bajsade på sig och jag slet tag i honom så att han kom upp på mage istället för rygg. Sedan bände jag upp hans käkar för att få tag på det som satt fast i halsen. Jag hann tänka att jag aldrig kommer att nå, tänk om det sitter för långt ner, då dör han här och nu. Med handen i hans mun så märkte jag att tungan hade vridit sig bakåt, den låg liksom snurrad åt fel håll, så jag tog tag i den och drog. En tunga är en  stark muskel, men igår hade Rulles tunga inte en chans mot min lilla hand. Jag drog så hårt jag bara kunde, sekunden senare var tungan ute åt rätt håll och sekunden efter det så stod Rulle upp.

Lika snabbt som han föll, lika snabbt var han på fötter.

Vinglandes, kippandes efter luft, for han iväg bort från mig som han plötsligt förknippade med att han inte hade fått luft. Jag gick efter, samtidigt som jag försökte prata lugnt till honom. Jag var fortfarande rädd att han skulle dö, jag ville såklart se att han var ok. Rulle hittade ett säkert ställe att stå på bakom vårt växthus och jag lät honom stå där ett tag samtidigt som jag på avstånd höll koll på att han andades. Det gjorde han. Men han var fortsatt förvirrad och stressad över det som hänt. Allt var över på några sekunder, det kan högst ha tagit 45 sekunder-1 minut från att han föll till han var på benen igen. Men i hans sinne måste denna tid varit evighetslång. För det var den för mig. Jag var helt klar i skallen hela tiden och mitt fokus låg helt på Rulle, men innan jag fick upp  honom på fötter igen så hade det gått en evighet. En lång lång evighet.

Efter ett litet tag så kunde tillslut jag gå fram till Rulle och börja leda honom mot huset. Hela tiden pratade jag lugnande till honom. Eftersom han var så chockad så tänkte jag på något som kunde hjälpa mig att nå honom. En vardagshändelse som kunde bryta igenom det hemska vi precis hade gått igenom. Så jag tog fram klotången och började klippa klorna. Kanske en konstig sak att göra när ens hund precis har varit på andra sidan och vänt. Men jag tänkte att detta skulle hjälpa Rulle att samla ihop sig och inte vara så rädd för mig. För han trodde verkligen på fullt allvar att jag nästan dödat honom. Han förstod ju inte att det var jag som räddat hans liv :(.

När jag tog fram klotången så tittade Rulle på mig som om jag inte var riktigt klok någonstans, men han stod snällt kvar under tiden som jag klippte alla klorna. När jag var klar så hände precis det jag hoppades skulle hända, han ville ha sin vanliga godisbelöning för att han stått stilla. Vi gick förbi  godisskåpet med hundmat och fram till kylskåpet där jag visste att jag hade korv. Korv är mjukt, lätt att svälja och säkert skönt för en hals som gått igenom ett trauma tänkte jag. Så korv fick det bli. Små små bitar korv. Och sakta men säkert kom Rulle tillbaka till mig. Jag trallade på med glad röst och försökte att vara så avslappnad jag bara kunde. Men inuti mig var det ju enbart skräck.

Under tiden hade jag hunnit ringa Anders som hjälpte mig att boka en veterinärtid (tack, då kunde jag hålla full fokus på Rulle)

Världens längsta nos med världens längsta tunga inuti

Väl hos veterinären väntade vi bara några minuter innan det var vår tur. Att gå till veterinären är något som Rulle älskar så när vi kom in på rummet så tyckte jag att han äntligen var sig själv igen. Glad både fram och bak så att säga :). Han charmade den unga veterinären med att sätta sig i dennes knä, stod helt stilla när hon gick igenom honom från topp till tå och med inga andra ordinationer än att vi ska ta det lugnt i ett par dagar så skickade hon hem oss med orden " Du vet väl att du räddade hans liv idag?".

Min chock över det som hände kom inte förrens sent igårkväll. Både jag och Rulle är nog rätt omskakade även idag. Men vi tittar lite extra lyckligt på varandra när vi möts och Rulle är återigen helt trygg med mig. När vi kom hem igår så gick han med bestämda steg till baksidan av tomten, nosade noggrant igenom den plats där han föll ihop och fortsatte med att gå rakt igenom syrenbuskarna till växthuset. Där nosade han lika noggrant igenom den platsen och kom sen bort till oss andra. Kanske behövde han göra allt detta för att försöka förstå att allt var ok nu? Vem vet. Vi är iallafall glada över att ha kvar vår fyrbenta prins. För det var så himla himla nära att han dog igår :(.

Flocken hänger medans jag försöker skrämma bort min fördröjda chockreaktion genom att bada i poolen

Husse och Rulle kramas

Var rädda om er! Rulle hälsar, Rosie växer och snart är nog allt som vanligt här på Solinge igen.